Det är slut, jag vet inte. 
Livet, det finns någonstans men jag kan inte hitta det. 
Jag är trött på det där eviga sökandet efter Livet, så fruktansvärt trött. 
Varje vaken sekund minns jag det-där-som-ingen-får-veta-någonting-om, 
jag minns, jag återupplever, jag känner av mitt Posttraumatiska stressyndrom.
Och när jag inte är vaken, då drömmer jag om det, återupplever även i drömmen, 
i de där hemskaste mardrömmarna som är så detaljfullt lika det som faktiskt hände.
Så många timmar, dagar, veckor, månader och år har gått åt till att försöka radera minnet,
som om det-där-som-ingen-får-veta-någonting-om skulle försvinna helt då, raderas även ur historien. 
Mitt liv (med litet l) har gått åt till sökandet efter Livet (med stort L), ett Liv där jag kan hantera mitt mörker och leva i ljuset. 
Ett Liv där det är jag som har kontrollen, där det är jag själv som bestämmer över mina känslor, minnen och tankar, där kaoset inte existerar. Ett Liv som fortfarande är mig totalt främmande, ett Liv jag nu vet att jag inte kommer att få uppleva. 
Ett Liv som är alldeles för orealistiskt och alldeles för långt ifrån mig där jag är nu.