stopp.

tvinga mig inte
att be er om nåd
ni inte förtjänat
jag är alldeles för
envis
för det.

sluta.

gör inte mitt
(så kallade) liv
mer komplicerat
än det faktiskt
redan är.

snälla.

ta inte mina ord
läs inte mina tankar
smeta inte mitt egna blod
på mina känslor
& använd inte era
röntgenblickar på mig

(jag vill inte bli sedd
som det monster jag är
jag vill att ni ska)

se den jag vill vara.

Med en fot i er så kallade verklighet
och den andra i en helt annan dimension
Tygden på andra foten
den i den för er
okända världen

Jag står ostadigt
men jag står
i ett gränsland nu
er verklighets dimension
och den andra, okända dimensionen
de flyter ihop till någonting
någonstans
och jag är där
tror jag
vet inte längre
vad som är vad
svart & vitt
vitt & svart

mina ögon gör ont, de svider
de har sett för mycket
av världen och av sanningar
sanningar som de flesta
skulle se som osanningar
de skulle avfärda det
vifta bort det som
flugor från socker
avfärda allting
mitt allting
det riktiga allting
avfärda det som
livlig fantasi
men min fantasi
är inte så livlig
att den skulle kunna
veta saker, känna saker
saker, sanningar

jag vet aldrig
någonting
fast egentligen så
gör jag det fast ...
jag kan inte sätta ord på vad jag vet
det skulle låta fånigt, barnsligt
som om jag sagt att det är spöken
under min säng eller i min garderob

jag känner det jag vet
men jag vet inte vad jag känner

(vet aldrig riktigt var jag är
er värld, de andras värld
eller har jag en egen värld
har jag det
?)