Om trettio minuter är det imorgon, torsdag, första april och dagen jag flyttar ifrån ÄG.
Eller ja, avdelningen. Vinkeln, mitt hem sedan hösten 2008.
Jag kommer ju fortfarande att vara inskriven,
kommer fortsätta med terapisamtal, läkarsamtal och behandling.
Kommer att fortsätta i skolan, kommer få vara med på aktiviteter.
Kommer att vara på avdelningen ibland.
Men aldrig på samma sätt.

Det är stort, det vet jag. Men det är för stort för mig, så jag har ignorerat allt som ändå inte känns bra med flytten - fokuserat på små bra saker kring det, så som att jag slipper allt skrikande och stimmande på avdelningen, att jag kommer få mer tid till att skriva och att jag är ännu ett steg närmare Livet jag bestämt mig för att forma.
Men nu kommer allting,
jag gråter och hoppas att jag tar mig igenom natten.
tankarna, känslorna, minnena, saknad, ensamhet, rädsla.
Jag är rädd för katastrofer som kanske aldrig kommer bli aktuella.
Rädd för att hamna i ensamheten, istället för att hitta trygghet.
Det kan bli så bra - eller så blir det skit på nytt.
Jag kan inte vara rädd, får inte vara rädd för en ny livskatastrof.
Jag kan inte finna mig i att vara ett litet äckligt misslyckat paranoiaoffer,
jag ska ta risken, ta chansen, 50/50, men med Livet som förstavinst är det bra odds att våga chansa på.
Jag ska ta chansen, jag ska ta den nu.

I mitt huvud trängs tankarna med hjärnsubstansen,
i mig skriker känslorna åt varandra
& utanför mig smälter världarna ihop igen.
Små saker, stora saker, vardagstankar, aspergertankar,
lättnad, oro, ilska, ångest, förvåning, förvirring, förvarning...
D är inlagd på sjukhus och det känns faktiskt lite bra trots allt.
För då kanske han kan få den hjälp jag inte kan ge honom.
Samtidigt känner jag att jag glider längre och längre ifrån verkligheten.
Er verklighet, för jag har ingen eller så har jag flera, jag vet inte.



Det är när det är som värst
som man märker om det man har
är värt att ha kvar, att kämpa för.
(älskling, jag tvekar inte en sekund
på att vi är värda att kämpa för)

[Apoptygma Berzerk - Maze]
Will you fight on my side?
Will you stand by me until you fall?
I'm the deaf, you're the blind
Lead me out of this maze
I'm out of time

You're out there, I'm still in here
Hoping this day would never come
Now it's time to get away
I was hoping this day would never come

(get me out of this maze)

förra natten --> k-a-t-a-s-t-r-o-f !
nya märken, nya sår och nu...
ångest igen. vill skada mig igen.
rakbladslugnet så kortvarigt,
lugnet från en varm glödande
cigarett mot min hud,
ännu mer (mindre?) kortvarigt.
men det är mindre kaos i huvudet nu,
inte direkt märkbart större skillnad,
egentligen - men för mig är varje liten
förminskning i hjärnkaoset en befrielse.
tankarna mindre trasiga,
fastän det fortfarande är tankar
om trasiga saker.

nu --> s-t-r-e-s-s & o-r-o .
ska börja packa snart,
så fort jag skrivit klart.
Härnösand igen,
ska hälsa på familjen.
Syster, mamma och hunden.
Men mest pappa.
Snart ska han opereras,
kan ta allt mellan 1 dag och 3 veckor
innan han tas till Umeå,
där han ska opereras.
Så jag vill hinna träffa honom nu,
medan han är hemma.

blond, och med bara tungpiercingen i. kom förändring, kom förbättring.