Har haft en bra dag idag, förutom trötthet och lite orklöshet.
Var med finaste Karin fram till eftermiddagen, det var fint att få träffa henne som vanligt.
Hittade jättefina haremsbyxor som jag inte kunde låta bli att köpa,
och ökade även min växande rökelsesamling med tre väldoftande paket till. Så bra <3
Min pojk var över också, han gick nyss hem.
Annars har jag mest fixat vidare med saker i lägenheten.
Har hunnit tvätta, laga mat, diska (eller ja... startat min fina diskmaskin. Så otroligt bra att ha diskmaskin!), få iordning mitt andra skrivbord, sorterat lite kläder och småfixat.
Innan jag tar sista nattmedicinen tänkte jag försöka få in kläder och dylikt i garderoberna, fylla diskmaskinen igen, prata en snabbis med David innan han lägger sig samt bada.
Behöver så ett bad nu, det kanske får mig lite mindre stressad.
Förhoppningsvis.

Imorgon ska jag försöka hitta hem till Liv och Sol.
Ska bli kul att träffa Liv igen, det var alldeles för länge sedan.
Och Sol har jag ju bara skymtat som hastigast en gång.
Imorgon är det även två månader mellan mig och David,
vilket ska firas med ett resturangbesök vid Höga Kusten,
underbart.
Och på torsdag ska jag få träffa min nya kontaktperson.
Känns lite läskigt, men min soctant ska ju vara med så det borde fungera.

Ett väldigt intressant inlägg för er det här antar jag. Eller INTE.
Anyways, så fort lägenhetsfixandet är över tänker jag försöka mig på bloggdesign igen,
den här bloggen behöver ett rejält 'ansiktslyft'.
Over and out.

För er som inte riktigt hängt med så har jag nu en egen underbart fin lägenhet i Härnösand.
Sista augusti går även min placering på Älvgården ut, jag ska bara ner till Skutskär en sista gång innan det.
Sedan så är meningen att jag ska stå på mina egna ben. Eller nästan, ska få en ny samtalskontakt samt en ny kontaktperson här uppe.
Konstigt nog är jag inte vettskrämd över att lämna ÄG bakom mig.
Det känns bara skönt och positivt nu,
men jag vet att separationsångesten kommer att drabba mig snart.
Kanske är anledningen till att den inte gjort det än så enkel som att jag inte riktigt förstått
ännu att jag faktiskt är så gott som on my own nu.
Kanske (högst troligt) kommer allt att bli alldeles för verkligt när jag åker upp från Skutskär nästa gång,
när jag åker ifrån Älvgården för en sista gång som en av dem,
för att bli bara jag.

Ska försöka skriva en kanske mer ingående update senare ikväll, om det hinns med.
Nu ska jag återgå till lägenhetsfixande; starta min alldeles egna tvättmaskin & bestämma var jag vill ha allting.

Ny månad, nya tider på ingång.
Nu är tiden inne för mitt nya försök att klara mig i stora vida världen.
Sista augusti blir jag utskriven från ÄG, innan dess ska följande inträffa:
- en lägenhet ska skaffas, i Härnösand
- socmöten ska äga rum, det ska planeras en hel del
- ny läkare och ny samtalskontakt/terapeut ska kontaktas
- själva Flytten (med stort F) ska göras;
och så vidare.
Utöver allt detta så ska jag:
- (ÄNTLIGEN) åka på festival/Urkult
- förhoppningsvis åka till Göteborg; träffa Elise och gå på Ark-konsert
- på något sätt få TID till att flyttpacka osv.

Just nu är jag hos David i Härnösand,
han är på jobbet och jag försöker skriva.
Är återigen i en av de faser då orden fastnar,
klibbar sig fast vid vad som helst som inte är inom mitt räckhåll.
Jag saknar att skriva, saknar orden något så förbannat,
men jag har lärt mig att skrivandet inte är något som kan pressas fram,
det måste komma fritt, skölja fram som vågor av inspiration.
Att inte kunna få fram orden som jag vill får mig att känna mig liten,
ingenting känns lika meningsfullt som det annars kan kännas.

Idag har jag i varje fall varit modig och pratat med min nya (som jag haft förut, men ändå) handläggare på soc.
Imorgon ska jag träffa henne och förhoppningsvis få lite mer koll på saker och ting.


David & Tidda <3

försöker finna orden
men de är vilse
fast någonstans
mellan hjärta och hjärna
mellan tangentbord och fingertoppar
fast mellan raderna
av ingenting och inget alls

Min fina Patricia fyllde år i måndags,
så jag åkte dit och var med henne.
Det var underbart och välbehövt.
PM, jag skulle inte klara mig utan dig.
Du gör mig stolt, min fina änglaflicka.
Det värmer mitt hjärta att se hur du växer
fastän världen är svår och marken svår att stå på.
Jag älskar dig i åtta evigheter finaste vän.

Hittade ett linne, en t-shirt, en höst/vinter-jacka, en klänning och 7 burkar hårfärg
när jag och PM erövrade Stockholm igår. Gjorde av med mer pengar än jag någonsin ens ägt förut.
Det känns som att jag slösade, fastän det bara gick till saker jag behövde.
Anyways, har fått beviljat aktivitetsersättning nu, och i måndags fick jag den retroaktiva delen av ersättningen.
Försöker intala mig själv om att jag fick unna mig mina Stockholmsköp men det går väl sådär lite halvbra/halvdåligt.

Ser fram emot fredag så mycket nu.
Att få träffa min pojke igen, ha honom nära.
Krama om honom, bli omkramad.
Känna trygghet och hopp.
Och att få träffa Leo igen,
åh åh åh vad jag längtar till fredag!

Har börjat rensa ur min garderob nu,
och det behövs verkligen.
Har alldeles för mycket kläder,
vilket förvånar mig då jag i princip nästan aldrig köper kläder.
Ska fortsätta rensningen nu,
målet är att jag ska bli klar idag så...

Jag är fullkomligt medveten om att jag är fullkomligt hopplös på att uppdatera bloggen.
Men som jag redan skrivit så har jag planer på att komma igång med bloggandet igen.
Jag är bara så upptagen med att andas andetag fulla av liv just nu, men det kommer.
Snabb update: det är sommar, och det gillas. Har tillbringat senaste veckan hos min fina nya kärlek, och det gillas. Arbetar mycket och stort med min PTSD, det tar mycket kraft, men jag känner äntligen att jag kan börja jobba med den ordentligt. Väntar för tillfället på att få en lägenhet i Härnösand (eftersom jag alltså inte kom in på skrivarlinjen) dit det är meningen att jag ska flytta under augusti.

- Tidda är singel igen.
Jag & David går egna vägar, fast tillsammans.
Det vill säga; vi är inte tillsammans längre, men vi
är vänner. We'll make it better this way.
"I'm a big big girl in a big big world
and it's not a big big deal if you leave me
But I do do feel that I do do will miss you much"

- Ångestnivån är skrämmande hög;
jag mår inte bra i mitt lilla kaoshuvud.
Medicinskt error i min kropp också;
lyrican är svår att trappa ned,
bieffekterna tär på mig mycket,
medan effekterna är fullständigt försvunna.
All min kraft går åt till att inte ge efter för vad hela mitt inre skriker efter;
rakbladsräddning, blod och lugn.
Har sovit de två senaste nätterna på Älvgården,
och ska göra det över helgen.
De tror att det blir bättre för mig om jag är här,
så att jag inte är ensam i min lägenhet just nu.
Dem har pratat om psyket också,
men förhoppningsvis slipper jag det.

- Jag har skickat in ansökan till skrivarlinjen på Sundbybergs Folkhögskola,
och jag går redan under av nervositet, fastän de förmodligen inte kommer höra av sig
varken till mig eller mina referenspersoner förrän i mitten/slutet av maj.
Det är allt jag önskar mig av min närmaste framtid,
och om jag inte kommer in så har jag ingen aning om vad jag ska göra.
Så ja, jag är nervös. Jag grubblar.
"Baby, I'm the worrying kind"

- Förhoppningsvis så är jag i tillräckligt bra skick nästa helg
för att tillbringa min valborg i Härnösand.

- Jag har för avsikt att bli bättre på att blogga igen.
Och lära mig bloggdesign, igen och mer.
Så... kanske.

Invirad i en filt på min nya balkong.
En cigg i handen och en laptop i knät.
Längtar tillbaka till något som jag aldrig såg som hemma,
längtar tillbaka till Härnösand för en kväll, för ikväll.
Folket, jag saknar folket. Jag saknar personer som betyder
och jag saknar personer som jag inte borde sakna
och som inte längre borde betyda något för mig.

Ibland önskar jag att allt vore pausat i det som var innan den riktiga pausen.

Det känns bra med den nya lägenheten, den är så Tidda.
Fixar med saker i lägenheten, städar och ordnar och donar
mest hela tiden, så att jag håller mig aktiverad.
Det håller mig borta från ensamhetskänslor och ångest,
för stunderna i det är oumbärliga.

Jag älskar verkligen min PMälskling,
pratade med henne idag och jag önskar
jag kunde hålla om henne nu,
visa henne en glimt av Livet med stort L.
Om jag kunde skulle jag ge henne
den energi jag knappt har,
hon skulle kunna få allt mitt hopp
om hon ville,
hon skulle kunna få mina sista andetag
om det behövdes.

Imorgon kommer min andra älskling hit,
och jag håller som vanligt tummarna för att det ska bli bra, riktigt bra och inte
riktigt-bra-i-perioder-då-ingen-av-oss-har-humörsvägning-grande-så-att-det-blir-riktigt-konstigt-och-hemskt.
Oh, how I miss him.

Räkna till tio och le på riktigt.
(Jag försöker för allt jag har!)

Om trettio minuter är det imorgon, torsdag, första april och dagen jag flyttar ifrån ÄG.
Eller ja, avdelningen. Vinkeln, mitt hem sedan hösten 2008.
Jag kommer ju fortfarande att vara inskriven,
kommer fortsätta med terapisamtal, läkarsamtal och behandling.
Kommer att fortsätta i skolan, kommer få vara med på aktiviteter.
Kommer att vara på avdelningen ibland.
Men aldrig på samma sätt.

Det är stort, det vet jag. Men det är för stort för mig, så jag har ignorerat allt som ändå inte känns bra med flytten - fokuserat på små bra saker kring det, så som att jag slipper allt skrikande och stimmande på avdelningen, att jag kommer få mer tid till att skriva och att jag är ännu ett steg närmare Livet jag bestämt mig för att forma.
Men nu kommer allting,
jag gråter och hoppas att jag tar mig igenom natten.
tankarna, känslorna, minnena, saknad, ensamhet, rädsla.
Jag är rädd för katastrofer som kanske aldrig kommer bli aktuella.
Rädd för att hamna i ensamheten, istället för att hitta trygghet.
Det kan bli så bra - eller så blir det skit på nytt.
Jag kan inte vara rädd, får inte vara rädd för en ny livskatastrof.
Jag kan inte finna mig i att vara ett litet äckligt misslyckat paranoiaoffer,
jag ska ta risken, ta chansen, 50/50, men med Livet som förstavinst är det bra odds att våga chansa på.
Jag ska ta chansen, jag ska ta den nu.

I mitt huvud trängs tankarna med hjärnsubstansen,
i mig skriker känslorna åt varandra
& utanför mig smälter världarna ihop igen.
Små saker, stora saker, vardagstankar, aspergertankar,
lättnad, oro, ilska, ångest, förvåning, förvirring, förvarning...
D är inlagd på sjukhus och det känns faktiskt lite bra trots allt.
För då kanske han kan få den hjälp jag inte kan ge honom.
Samtidigt känner jag att jag glider längre och längre ifrån verkligheten.
Er verklighet, för jag har ingen eller så har jag flera, jag vet inte.



Det är när det är som värst
som man märker om det man har
är värt att ha kvar, att kämpa för.
(älskling, jag tvekar inte en sekund
på att vi är värda att kämpa för)

[Apoptygma Berzerk - Maze]
Will you fight on my side?
Will you stand by me until you fall?
I'm the deaf, you're the blind
Lead me out of this maze
I'm out of time

You're out there, I'm still in here
Hoping this day would never come
Now it's time to get away
I was hoping this day would never come

(get me out of this maze)

förra natten --> k-a-t-a-s-t-r-o-f !
nya märken, nya sår och nu...
ångest igen. vill skada mig igen.
rakbladslugnet så kortvarigt,
lugnet från en varm glödande
cigarett mot min hud,
ännu mer (mindre?) kortvarigt.
men det är mindre kaos i huvudet nu,
inte direkt märkbart större skillnad,
egentligen - men för mig är varje liten
förminskning i hjärnkaoset en befrielse.
tankarna mindre trasiga,
fastän det fortfarande är tankar
om trasiga saker.

nu --> s-t-r-e-s-s & o-r-o .
ska börja packa snart,
så fort jag skrivit klart.
Härnösand igen,
ska hälsa på familjen.
Syster, mamma och hunden.
Men mest pappa.
Snart ska han opereras,
kan ta allt mellan 1 dag och 3 veckor
innan han tas till Umeå,
där han ska opereras.
Så jag vill hinna träffa honom nu,
medan han är hemma.

22/2 2010 23:43

time for a change
- något måste förändras:
jag måste förändras;
mitt utseende,
mitt inre.
mitt mående,
mitt tänkande,
mitt kännande.
jag ska göra revolt
mot mig,
mot den jag blivit,
mot den all skit har format.

time to leave the past
- jag ska vara i nuet
& framtiden.
ska inte låta all gammal skit
komma ifatt mig, över mig.
räkna till tio och le på riktigt,
my past can't reach me now.

time to break free
- bryta onda cirklar,
säga nej till dåliga vanor,
ta mig ur mina tvång,
förvåna mig själv
& göra saker annorlunda,
säga ja till allt bra,
knivhugga min pessimism,
skjuta sönder den numer
automatiska livstrotsen.

time to Live, for real
- hålla huvudet högt,
fylla lungorna med luft
och med mod.
inte låta rädslan vinna,
utan våga vara rädd
& ta mig igenom
det som känns farligt.
Inte bara överleva
utan faktiskt Leva,
med stort L.

nu är det min tur
att glänsa
& glittra,
att överraska,
att förbluffa.

Jag skakar.
Är så fucking arg att jag skakar.
Vissa kan verkligen inte bete sig.
Fuck off and die äckliga idiot.
Man gör inte så, säger inte så.

Åkt slalom med Älvgården idag,
första gången på fem-sex år som
Tidda är på ett par slalomskidor.
Det var otroligt härligt, bra väder,
bra sällskap och jag måste få säga
att jag var bra på att åka också.
Femte gången all-my-life,
och jag klarade av svart backe :D

Mitt internet är sönder.
IGEN.
Så jag sitter på avdelningens, och nu
är min datortid slut.
Aja.
Godnatt (eller kanske int...
Kommer bara att sakna ihjäl mig efter I)

Förra nyår gjorde jag bara två löften.
Det ena var att börja sluta röka.
Resultat: totalt misslyckat. Jag röker mer nu,
och jag tänker fortsätta röka så mycket jag känner för det.
Så det blir inget omlovande på den fronten.
Det andra var att ta tag i mitt viktproblem.
Sedan jag började med medicinering har jag gått upp 17 kg.
Dem kilona ville jag bli av med. 
I somras vägde jag som mest, det vill säga 70 kilo.
Nu, en dag innan årsskiftet så kan jag säga att jag bara är två kilo ifrån mitt mål.
Så det får faktiskt bli ett godkänt.

Nyårslöften för 2010:

När inte sömnen räcker till
tar mardrömmarna vid
på min vaken-tid.

En månad sedan min fina skogsälva lämnade mig, älvorna och världen. 
En månad av saknad, sorg och tomhet. 
Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig 
(inte förrän jag dör i alla fall) mer kommer att få träffa henne. 
Aldrig mer. Aldrig mer se henne eller höra hennes skratt.
Aldrig mer få Asperger på saker tillsammans med henne. 
Aldrig mer skapa nya minnen med henne. 
Inga nya minnen, men de som jag har kvar nu, 
kommer jag inte att släppa ifrån mig. 
Jag kommer aldrig glömma. 
Jag saknar dig. 
R.I.P. 
<3

Imorgon är det minnesstund för I,
och tankarna på det har lett till tankar på farfars begravning. 
Sex år sedan, och jag kan ändå minnas känslorna jag hade då. 
Och låten Du är det finaste jag vet av Björn Afzelius spelades,
och jag kan nu aldrig höra denna låt utan att tänka på farfar. 
Farfar och I, 
jag kommer aldrig att glömma. 

Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna, 
som fåglarna, som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Friheten är ditt vackra namn, vänskapen är din stolta moder,
rättvisan är din broder, freden är din syster,
kampen är din fader framtiden ditt ansvar.

Ja du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.

Jag vet inte om jag klarar mig längre.
Vet inte längre om jag ens försöker.
Orkar faktiskt inte med vetskapen
om att det aldrig kommer att bli bättre.

Du kan få mig,
du & jag kan bli vi.
Jag vill det så gärna,
men jag är rädd.
Rädd för att jag ska
vara dålig för dig,
för trasig inuti.
Två trasiga själar kan antingen
laga varandra tillsammans
eller falla sönder totalt.
Och man kan inte veta,
inte i förväg,
vilket det blir.
Så jag är rädd.
Rädd för att såra.
Åh, jag vill verkligen inte
att du ska gå sönder på grund av mig.
Jag skriver de här orden som en förklaring över
hur jag känner om dig & mig, om oss.
Och jag hoppas att det går,
för du får mig att bli glad i hjärtat,
du får mig att kämpa fastän jag vill ge upp.
Du gör det så mycket lättare för mig,
du gör så att jag kan andas lättare,
du gör så att jag kan stå stadigare.
Du är lugn mitt i ett annars kaosfyllt liv.

Du kan få mig,
men då får du även min PTSD,
min Asperger, min nedstämdhet.
Du kan få mig,
men då får du även
mitt kaos, mina mörka tankar
& mina perioder av dödslängtan.
Du kan få mig,
men då får du även min dåliga självkänsla,
& mitt dåliga självförtroende.

Så nu frågar jag dig,
vill du ha mig,
trots allt?
<3

Känner ett stort behov av att skriva. Skriva av mig. Skriva ur mig, skriva bort.
Jag gör ett försök.

Alla är med om saker som förändrar ens liv.
Saker som gör det bättre, eller gör det sämre.
Saker som påverkar, förändrar, skakar om.
Förr eller senare händer alltid något.
De här livsformande, livsförändrande händelserna började tidigt för mig.
Nu efteråt förstår jag hur logiskt det är att just det som hänt mig
har format mig som person & också förändrat mitt liv.
Allt hänger ihop. På något vis.

När jag var två år gammal (läs: ung) gick jag hos en dagmamma.
Det var där jag lärde mig att världen är orättvis. 
Orättvisa finns överallt. Orättvisa är inte ens logiskt, den bara är.
Det jag minns från min tid hos just denna dagmamma är inte särskilt mycket,
men det är tydliga och detaljerade minnen.
Det fanns fler barn där,
jag vet fortfarande inte om det var hennes egna barn
eller om det var andra barn hon också var dagmamma åt.
De andra barnen fick vara ute och leka.
Jag kan fortfarande höra deras glada skratt,
deras lekar och deras fullständiga ovisshet om det jag under tiden fick lära mig.
Livet är orättvist.
Medan de var ute, lekte & skrattade,
så fick jag sitta ensam inomhus.
Det var ett flervåningshus, två våningar tror jag.
Längst bort på andra våningen fick jag sitta.
Jag fick bara vara där,
om jag inte stannade där så skrek dagmamman på mig. 
Efteråt har jag fått höra att de hade hittat mig under ett bord, 
skakande och rädd. 
Efter det fick jag byta dagmamma, 
och den nya, Anne, var hur snäll som helst. 
Jag tror inte jag någonsin kommer glömma hur det var där, 
hos den första dagmamman. 
Känslorna jag kom i kontakt med där, för första gången i mitt liv. 
Ensamheten, orättvisan, otillhörigheten. 
'Jag är inte värd lika mycket som de andra barnen är,
jag är dålig och hemsk och de är bra'.
Detta var den första traumatiska upplevelsen för mig, 
och en av de upplevelser min PTSD grundas i, 
dock inte den värsta av dem. 

Fuck this shit. 
Jag vet inte. 
Någonting. 
Alls. 

ÄH.