Hej. Jag ville bara säga att jag känner mig lite vuxen just nu. Har precis betalat en räkning via min internetbank, och pengarna kommer överföras precis på förfallodatumet så jag kommer inte få någon påminnelse heller (den här gången i varje fall)! Så nu har jag bara en fråga? Hur mycket vuxenpoäng förtjänar jag inte nu då? 

Haha. Nu ska jag fortsätta med att låtsas göra något vettigt av skoldagen. Hej då. 

Edit: Kom ganska snart på att jag trots mina eventuella nyinskaffade vuxenpoäng inte är i närheten av att vara vuxen, tack och lov. Kom på mig då jag satt och matade min tamagotchi. Det borde ju ge en hel del minus i vuxenpoängsräknandet, eller hur? 

Ursäkta min inaktivitet, jag har inte riktigt orkat göra något alls överhuvudtaget. 

Jag är otroligt förvirrad just nu, alla dagar, händelser och minnen smälter samman, 
jag hittar ingen ordning i någonting för tillfället. Ehm, ehm ... ja. Jagvetintevetintevetinte. 

Datorn dampar lite, så jag får inte över alla mina bilder från kameran just nu. 
Och - vad mer? 
Hade terapisamtal idag, och det gick bra. 
NANANANA, 
och vad ännu mer? 
jag borde städa nu på en gång, 
men jag är otroligt bra på att komma på andra saker jag bara VERKLIGEN MÅSTE GÖRA först. 
Som att ... skriva blogg, spela sims eller sortera allting som är sorterbart i mitt rum i först storleksordning, sedan alfabetisk ordning och sedan efter färgnyanser. 
Och röka! Innan varje rökpaus tänker jag att 'efter den här ciggen, DÅ ska jag städa.' 
Och efteråt kommer jag på ännu fler saker jag bara måste göra först. 
Som att ... lyssna igenom alla låtarna på datorn, klättra upp på taket eller vila lite.
Mata min tamagotchi, eller leka med den. 

NEJ, nu ska jag faktiskt städa!







(Tror jag. Kanske. Eller kanske inte. Eller? JO, det ska jag.)

antingen så är du
för långt bort
ifrån mig
eller så är du
för nära mitt hjärta

(för baby
jag saknar dig

dina ord
dina kramar
dig)






[har beslutsångest, hjälp mig?
ska jag ha med denna dikt i samlingen?]

Sitter i skolan nu, håller på med min diktsamling. För tillfället har jag inget självförtroende, så jag tycker att allt med samlingen är skit rent ut sagt. Är något less på samlingen också, vid det här laget. 
Lyssnar på VNV nation och försöker få någonsorts ordning i fixandet med diktsamlingen. Kaffet är slut, jag orkar inte göra nytt. Det är väl ungefär det jag gör för tillfället, lyssnar på musik och är sur på mig själv för att jag inte orkar göra klart samlingen. Vad gör ni? 

Idag kom mina glasögon! Jag blev så glad att jag till och med vågade mig ut en sväng in till Gävle. Jag, PM, en personal samt Ailien åkte dit, justerade mina glasögon lite, shoppade och fikade. Trevligt var det. Jag hittade ett rätt roligt linne, solglasögon samt en fin och välbehövd bh. Väl hemma så färgades mitt hår svart med lite grått här och där. Det var egentligen meningen att det skulle bli svart med vita toppar, men det blev lite fail. Men det gör inget, imorgon köper jag mer svart hårfärg så att det ser mer okej ut - tills jag hinner skaffa blekning så jag kan färga håret rött igen. 

Imorgon har jag terapisamtal efter lunch. Innan lunch ska jag, om jag orkar, gymma lite. Vi får se hur det blir med det. Nu ska jag läsa, och sedan sova. 

Godnatt! 
/ T . 


nya glasögon + ny hårfärg ! 



linnet, billigt och fint, från H&M: 

Återigen, sådär bubblande arg. 
Ja, låt oss lova Tidda saker ena dagen, 
sedan ta tillbaka det andra dagen. 
Och varför nöja oss med det? 
Låt oss dumförklara henne när vi ändå är i farten. 

Åhhh, jag hatar, verkligen avskyr, att bli dumförklarad. 
Avskyr, avskyr, avskyr. 
GAAAAAH ! 

Förmiddagen avklarad nu. Det började med att E (läraren) kom och väckte mig, eftersom jag inte hade kommit upp till tio som överenskommet. Jag skyndade mig upp och fem minuter senare stod jag färdig utanför skolan, redo för en minipromenad till banken. Hämtade ut mitt bankomatkort, som legat där och väntat på mig i ... ett bra tag.
Hälsovecka nu också. Det innebär i princip massvis av promenader, massage och liknande, föreläsningar samt "nyttigare mer varierad kost". Broccolipaj till lunch, och nu ska jag snart tillbaka till skolan där jag ska ägna eftermiddagen med att åka till banken igen, ta ut pengar och köpa cigg.

Skriver mer senare, ha det bra!
/ Tidda .

00:52 
Jag borde sova. 
Men jag kan inte. 
Det är mycket man borde göra hit och dit, 
men som inte är genomförbart, har ni tänkt på det? 
Folk säger att "Du borde göra så, du borde göra si". 
Men om det inte går? Och vad är det som får människor att ta för givet att få säga så? 
De har väl ingen rätt att tala om för en hur personen i fråga borde göra, eller? 

00:56
Multivitamin-juice kan vara väldigt gott. 
Jag borde kanske inte dricka så mycket av det nu, 
orkar inte springa till toaletten för tillfället. 
(Och jag får säga borde till mig själv, faktiskt.)

00:59
Rökpaus.
Jag ska leta rätt på min mp3 så kan jag lyssna på musik samtidigt.

Hjälp mig få ett välbehövt presentkort genom att bli medlem på gratiskläder.se (detta är helt gratis). 
Där kan även du samla poäng genom att till exempel värva medlemmar eller besöka vissa hemsidor. Poängen kan du sedan byta in mot presentkort på H&M, JC eller Nelly. 
Bilden nedan är en länk. 
Tack på förhand! :) 
/ Tidda. 

Ursäkta min inaktivitet, jag ska försöka skriva lite mer senare idag. 
Under tiden kan ni passa på att lyssna på lite Manic Street Preachers igen (: 
Älskar början, helt fantastiskt bra!
Over and out. 
/Tidda.

Ja, ja, ja, ja, JAAA! 
Tidda är tillfälligt glad, för 
HON SKA FÅ GLASÖGON! 

Detta är dagen jag väntat på sedan jag först ville ha glasögon, 
när jag var runt sex-sju år ung. 
Då överdrev jag min dåliga syn för att jag skulle få glasögon, 
och det ... gick inte så bra. Det slutade med att de inte trodde jag hade något synfel alls, över huvud taget. 
Men nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu ska jag faktiskt få alldeles egna fina röda converse-glasögon! 

Jag var i varje fall närsynt, speciellt i vänster öga, och så var det någon slags brytningsfel med i bilden. Vet dock inte vilken styrka jag ska ha på glasögonen nu, jag var helt enkelt för upprymd då jag fick veta att jag skulle få glasögon att jag helt glömde bort att fråga om sådanna detaljer. Nåväl, glasögon - HERE I COME. Eller ja. Glasögonen kommer, jag väntar. Senast fredag nästa vecka skulle de vara färdiga att hämtas. IIIIIIIIIIIH. 

Nu ska jag snart åka in till Gävle med min Kontaktperson. Jag ska nämligen på två undersökningar idag. Först ska vi kolla upp min syn, och sedan min rygg. Jag hoppashoppashoppas jag får glasögon! (RAWR, det är så snyggt!)

Det jobbiga är dock att Gävle ligger i Världen, och jag har fortfarande paus från Världen.
Men jag behöver verkligen gå på dessa undersökningar,
så jag hoppas på att mitt lilla besök i världen går fort och är smärtfritt ...

Fick brev från Z nyss också. Ovan nämnda KP kom skuttandes och sa "Tidda, du har fått ett pussbrev!".

tiden står still
färgerna är ännu
en gång borta
de har blivit
en trist nyans
av grått grått grått

lyckan
den där lilla
nästintill
obefintliga
strömmen av glädje
längst in i kroppen
den är som
bortblåst

Döden och Livet
har smält ihop
återigen

luften är tung
tankarna dystra
och kaffet
det är
kallt

igen

jag ville bara sova
sova bort bort bort
allting som var &
allting som är &
allting som kommer
i den framtid jag inte
längre tror på

överdos vs ångest
jag höll på överdosen
och tabletterna vann
första halvlek
nu är det ångesten
som har övertaget
ännu en gång

nej
NEJ
nej

(jag vill inte)

jag vet
att du vet
hur det är
att falla
gång efter
gång

(darling,
har du någonsin
stannat upp
och sett stjärnorna
falla ner riktigt hårt?)

med dimma
i ögonen
har vi svårt
att se
(på riktigt)
& varje
stjärnfall
tar hårt
på mig

.

Nu har jag precis haft socmöte. Just detta möte skulle från början ha ägt rum i slutet av januari, men det har blivit inställt och framflyttat tills nu. Jag vet egentligen inte vad syftet med mötet var, men jag tror det gick bra. Jag vet inte, jag blir så förvirrad i samtalsrum, klarar inte riktigt av dem. Satt mest och försökte förstå vad de sa. Och drack kaffe gjorde jag, mycket. 
Med på mötet var även min handläggare to be, hon verkade ... jag vet inte. Hon blir den nionde eller tionde sockontakten på ett - ett och ett halvt år för mig. 

Annars då? Jag känner mig väldigt orolig. Och förvirrad. Lite jag-vet-inte-aktig. 

Jag klarar inte av mer, så jag stänger av världen, jag isolerar mig. JAG KLARAR INTE AV MER. Så många gånger jag sagt så, men fortfarande är det lika sant varje gång. Varje fall känns oändligt, varje bakslag tar så hårt på mig, jag orkar inte. 

Jag hatar inte er som inte hör av er, inte visar mig något intresse, inte verkar bry er ett skit om lilla mig. 
Och jag menar inte att jag är bättre, jag menar inte att jag förväntar mig att ni ska bry er, inte alls. Men ni vet hur svårt jag har det, ni vet att jag har svårt att hålla kontakten, så jag tycker ändå att ni borde visa någon sorts respons på mina få levnadstecken. Nej, jag hatar inte er, men jag hatar världen (och det finns inget varken jag eller ni kan göra åt saken, men ni är en del av världen nu). 

Om ni bara visste hur mycket hat och ilska jag burit på sedan barnsben, skulle ni förstå bättre då? Jag vet inte. Åh så jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att få er att förstå hur det är att känna som jag känner. Kanske kanske kanske skulle det hjälpa er att förstå. 

Vet ni hur ont det gör när en av ens bästa vänner bara ringer en när hon har tråkigt i väntan på bussen? Eller när nära vänner lovar en att ringa, träffas eller ens smsa, men sedan överhuvudtaget inte ägnar det en tanke? Vet ni hur ont det gör att vara sådär fullständigt osynlig, fullständigt bortglömd? (Jag får PTSD av det, jag blir liten igen och allting är precis som det var när jag var yngre. Ett tomt skal som alla bara ser igenom.) 

Vad kan jag säga för att få er att förstå? Jag kommer inte på någonting alls. Ingenting alls, ingenting. 

Min hjärna fick en idé om att jag skulle klättra upp på taket till garage-thingyn på yttergården och fota lite. Så jag gjorde det. Blev inte så många bilder, speciellt inte bra sådana, då det egentligen var för mörkt ute. Men det gjorde inte mig så mycket. PM kom och gjorde mig sällskap uppe på taket en stund, mysigt. 

Innan Dännis flyttade härifrån fick jag två bananlådor fulla med tomma ciggpaket av henne. Sedan dess (tre veckor sedan) har jag fortsatt på ciggsamlingen. Igår räknade jag och PM de tomma paketen, och de uppgick till femhundranio stycken, av fyrtiofyra olika modeller och märken. Den ni!

Ni tror ni vet hur allt ska vara, ni tror ni vet så jävla mycket. 
Ni tror att ni vet, och ni vet inte att ni bara tror.
Åh nej, du bröt en nagel, men guess what? 

Nu har jag återigen kommit till en av de många punkterna i mitt bloggande där jag känner att det kanske skulle vara lika bra att lägga ned skiten. Läser ni överhuvudtaget? För jag ser inte många kommentarer alls. Kom igen, jag kräver inte att ni ska skriva någon lång eller meningsfull kommentar, jag vill bara veta att jag har läsare. Annars kan jag lika gärna fortsätta att skriva  i mina kära kollegieblock, och där endast. 

Engagera mig! 

Ångest, panik och ilska. Allt trängs inom mig, precis under huden. Jag vill skära mig nu, men jag är rädd för vad som skulle hända om det inte hjälper. Vad gör jag då, vad vad vad? 

Ännu en gång de tre välbekanta orden, de ligger på tungan och de vill ut. Jag vill skrika så högt jag bara kan, men det kommer inget ord. JAG ORKAR INTE! Jag ser hur världen går sönder mer och mer, och jag vill inte vara med om dess trasighet, jag vill inte vara trasig i en trasig värld. Det är så mycket jag inte vill, sådant jag inte vill göra, sådant jag inte vill känna, sådant jag inte vill vara med om. Och speciellt sådant jag inte vill minnas. 

Riv ut minnena från min hjärna, så ska ni se att jag blir bättre, att jag gör de där jävla framstegen som aldrig kommer. 

Har stängt av mina mobiltelefoner nu. Ni, kära så-kallade-vänner, är ju ändå inte intresserade över mig och mitt liv längre. (Ni skulle fan inte ens märka att jag dött förrän flera veckor, kanske månader efter att jag dog, om jag gjorde det. Ni skulle vara omedvetna, så jävla omedvetna. Ni kan inte bara lämna ansvaret på mig, jag tål inte ansvar, kan inte hantera det. Och det värsta av allt, det är när ni säger att ni älskar mig, fastän jag märker att det bara är ord. VART FÖRSVANN DET ÄKTA, vart tog the beautiful truth vägen? Allt som är kvar är genomskinliga, äckliga fucking lögner.) 

Hör inte av er nu, för det gör ni i så fall bara av egoistiska inte-helt-äkta jävla skitskäl. 

02:20 . 
Och jag kan fortfarande inte sova. Nätterna är som stora orosmoln, vare sig jag är vaken eller sover. Orolig sömnlöshet eller orolig sömn, antingen eller. Rädslan märks så väl i nattmörker, ångesten blir mer total i ljusets frånvaro. Jag orkar inte vara vaken, men jag vågar inte riktigt sova heller. 

jag vill kunna sova utan att vara rädd. 


(© Tidda Nordström)

Pratat med Erik med k precis, fick reda på tiderna under resan lite mer detaljerat. Är väldigt pepp på att komma iväg en stund. Nu är det bara packningen kvar, men jag tar den imorgon bitti istället. 
Nu är jag dödligt trött, ska skriva klart det här inlägget, kvällsröka och skriva packlista, sedan sova. Tar nog med mig kameran imorgon, så får ni se min minisemester i bilder sedan. 
Sen skulle jag bara skriva att Medz är söt och att PM borde komma heeeem snart. 
-Sova sova trött trött sova sova-
Godnatt på er! 

Jag känner att jag inte riktigt orkar jobba på mitt mående. Jag orkar inte ta tag i problemen, och jag orkar inte tänka. Vill inte tänka alls, men gör det likförbannat. Och som vanligt vill jag skriva en massa nu, men som allt för ofta vill inte orden komma fram så som jag vill att de ska formuleras. Orden blir fel, jag är fel, världen är fel, allt är fel.
Men nu ska jag försöka skriva lite om hur det är, just för tillfället.
Det kommer knappast som någon hemlighet att jag inte mår bra. Åh, så gärna jag vill må bra, eller i alla fall må okej i längre perioder. Som det är nu så får jag inte må bra, inte må okej, fullt ut. Ångesten finns där, begränsar mitt mående, och mitt tillfrisknande. Det känns som att jag inte kommer hinna få ordning på allt, få ordning på livet. Inte innan jag flyttar ifrån behandlingshemmet där jag är placerad nu. Jag känner mig stressad, det känns som om framstegen måste komma nu. Var är de, framstegen? Snart har jag bott här i ett halvår. På måndag, den trettonde. Och den fjortonde har jag socmöte, det där mötet som först var planerat i slutet av januari, men som ännu inte blivit av. Jag är rädd för vad som kommer att sägas på mötet, rädd för att de ska säga att jag inte får bo kvar så länge till.
Pratade med en i personalen, när vi varit och lämnat Elise på tåget. Jag berättade att det inte kändes som om jag gör några större framsteg i min behandling. Att jag har så svårt för att prata, få fram vad jag tänker och vad jag känner. Orden vill inte komma ut, läpparna kan ibland forma sig till ord men det är som att det finns en fysisk spärr. En spärr som hindrar mig för att uttala några ord om några som helst större saker. Jag kan knappt tänka så att jag själv förstår det, vilket gör mig förvirrad. Sedan är det tröttheten. Jag är så trött, mest hela tiden. Orkar inte med mycket alls. När jag sedan inte gör något känner jag mig istället rastlös. Det är som en ond cirkel, och jag förstår inte hur jag ska ändra mönstret.

Inte ens nu kan jag uttrycka mina känslor så som jag vill uttrycka dem. Fel, det är så mycket som är fel. Och jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting, jag vet inte riktigt vad det är jag inte vet heller, och det gör mig förvirrad.

Här kommer ett urval av de (hundratals, med all säkerhet) bilder som jag och Elise tog i helgen.

Elise, sötnosen!


tidda & PM - jag bjuder på den ;D


på kvällen grillades det, mysigt värre.


posern :) <3


PM in action på studsmattan :)


Tidda, lite galen av vårkänslorna ;)

Jag är helt såld. Det här är riktig musik med det där lilla extra, det där speciella, som jag alltid söker efter i musik. Känslan, åh åh åh! Låten "She Is Suffering" går på repeat, på högsta volym. När jag ändå skriver om min nyvunna kärlek till Manic Street Preachers kan jag passa på att lägga in ett youtube-klipp här på bloggen, så watch it and love it!

Jag och PM ligger under bordet på altanen på baksidan, Vi röker och lyssnar på Broder Daniel. Jag skriver och PM ligger och tittar på mig, hon är så söt. Inatt lyckades jag ha sönder hennes kamera. Eller ja, den låg på skrivbordskanten och ramlade ned, objektivet vill inte fungera som det ska längre. När jag berättade för PM att hennes kamera var sönder trodde hon att det var ett aprilskämt. Åh, vad jag önskar att det var det, ett aprilskämt och inget mer.

Våren är i princip här nu, solen lyser stark, och snön på bakgården försvinner mer och mer. Snart är det dags för vårskriket, åh så underbart! Vårkänslorna tar vid, fyller mer och mer av mig med det efterlängtade vårruset. Men fortfarande är ångesten det som tar mest plats i mig.

Jag är trött, jag vill inte vara trött. Läkaren föreslog en ny medicin idag, på mitt läkarsamtal. En medicin som skulle vara bra både för sömn och mot depression, vi får väl se ifall den hjälper, eller om jag får ännu ett läkemedel på listan över mediciner som inte fungerar på mig.

Förresten, jag ska försöka ha lite mer fantasi nu när jag skriver rublikerna. Ett, två, tre och så vidare är kanske inte det mest revolutionerande jag kommit på.