Om trettio minuter är det imorgon, torsdag, första april och dagen jag flyttar ifrån ÄG.
Eller ja, avdelningen. Vinkeln, mitt hem sedan hösten 2008.
Jag kommer ju fortfarande att vara inskriven,
kommer fortsätta med terapisamtal, läkarsamtal och behandling.
Kommer att fortsätta i skolan, kommer få vara med på aktiviteter.
Kommer att vara på avdelningen ibland.
Men aldrig på samma sätt.

Det är stort, det vet jag. Men det är för stort för mig, så jag har ignorerat allt som ändå inte känns bra med flytten - fokuserat på små bra saker kring det, så som att jag slipper allt skrikande och stimmande på avdelningen, att jag kommer få mer tid till att skriva och att jag är ännu ett steg närmare Livet jag bestämt mig för att forma.
Men nu kommer allting,
jag gråter och hoppas att jag tar mig igenom natten.
tankarna, känslorna, minnena, saknad, ensamhet, rädsla.
Jag är rädd för katastrofer som kanske aldrig kommer bli aktuella.
Rädd för att hamna i ensamheten, istället för att hitta trygghet.
Det kan bli så bra - eller så blir det skit på nytt.
Jag kan inte vara rädd, får inte vara rädd för en ny livskatastrof.
Jag kan inte finna mig i att vara ett litet äckligt misslyckat paranoiaoffer,
jag ska ta risken, ta chansen, 50/50, men med Livet som förstavinst är det bra odds att våga chansa på.
Jag ska ta chansen, jag ska ta den nu.