Ångest, panik och ilska. Allt trängs inom mig, precis under huden. Jag vill skära mig nu, men jag är rädd för vad som skulle hända om det inte hjälper. Vad gör jag då, vad vad vad? 

Ännu en gång de tre välbekanta orden, de ligger på tungan och de vill ut. Jag vill skrika så högt jag bara kan, men det kommer inget ord. JAG ORKAR INTE! Jag ser hur världen går sönder mer och mer, och jag vill inte vara med om dess trasighet, jag vill inte vara trasig i en trasig värld. Det är så mycket jag inte vill, sådant jag inte vill göra, sådant jag inte vill känna, sådant jag inte vill vara med om. Och speciellt sådant jag inte vill minnas. 

Riv ut minnena från min hjärna, så ska ni se att jag blir bättre, att jag gör de där jävla framstegen som aldrig kommer. 

Har stängt av mina mobiltelefoner nu. Ni, kära så-kallade-vänner, är ju ändå inte intresserade över mig och mitt liv längre. (Ni skulle fan inte ens märka att jag dött förrän flera veckor, kanske månader efter att jag dog, om jag gjorde det. Ni skulle vara omedvetna, så jävla omedvetna. Ni kan inte bara lämna ansvaret på mig, jag tål inte ansvar, kan inte hantera det. Och det värsta av allt, det är när ni säger att ni älskar mig, fastän jag märker att det bara är ord. VART FÖRSVANN DET ÄKTA, vart tog the beautiful truth vägen? Allt som är kvar är genomskinliga, äckliga fucking lögner.) 

Hör inte av er nu, för det gör ni i så fall bara av egoistiska inte-helt-äkta jävla skitskäl.