Jag klarar inte av mer, så jag stänger av världen, jag isolerar mig. JAG KLARAR INTE AV MER. Så många gånger jag sagt så, men fortfarande är det lika sant varje gång. Varje fall känns oändligt, varje bakslag tar så hårt på mig, jag orkar inte. 

Jag hatar inte er som inte hör av er, inte visar mig något intresse, inte verkar bry er ett skit om lilla mig. 
Och jag menar inte att jag är bättre, jag menar inte att jag förväntar mig att ni ska bry er, inte alls. Men ni vet hur svårt jag har det, ni vet att jag har svårt att hålla kontakten, så jag tycker ändå att ni borde visa någon sorts respons på mina få levnadstecken. Nej, jag hatar inte er, men jag hatar världen (och det finns inget varken jag eller ni kan göra åt saken, men ni är en del av världen nu). 

Om ni bara visste hur mycket hat och ilska jag burit på sedan barnsben, skulle ni förstå bättre då? Jag vet inte. Åh så jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att få er att förstå hur det är att känna som jag känner. Kanske kanske kanske skulle det hjälpa er att förstå. 

Vet ni hur ont det gör när en av ens bästa vänner bara ringer en när hon har tråkigt i väntan på bussen? Eller när nära vänner lovar en att ringa, träffas eller ens smsa, men sedan överhuvudtaget inte ägnar det en tanke? Vet ni hur ont det gör att vara sådär fullständigt osynlig, fullständigt bortglömd? (Jag får PTSD av det, jag blir liten igen och allting är precis som det var när jag var yngre. Ett tomt skal som alla bara ser igenom.) 

Vad kan jag säga för att få er att förstå? Jag kommer inte på någonting alls. Ingenting alls, ingenting.