Nu är de första medicinerna intagna. 
Sitter framför datorskärmens ihärdiga sken, 
dricker fruktsoda i glasflaska. 
Vill ha ord att skriva ner nu, 
precis just nu, exakt precis här. 
Men orden vill fortfarande inte som jag vill, 
ändå är jag inte orolig. Inte längre. 
För jag vet att orden kommer att hitta sin väg ut snart, 
de har bara gått lite vilse i mitt hjärta, i min hjärna.
Det bubblar i mig, precis som i min fruktsoda.
Vet inte riktigt vad som bubblar i mig.
Den vanliga undanträngda ilskan, kanske.
Men inte bara, det finns mer. Trötthet.
Sorg. En gnagande känsla av rotlöshet. 
Och något som är lite lite ljust - förväntan.
Kanske är det orden jag ser fram emot,
för de känns extra nära nu.
Jag vet inte, inte just nu.
Men det gör inget,
för snart får jag veta.
Förväntan.