En månad sedan min fina skogsälva lämnade mig, älvorna och världen. 
En månad av saknad, sorg och tomhet. 
Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig 
(inte förrän jag dör i alla fall) mer kommer att få träffa henne. 
Aldrig mer. Aldrig mer se henne eller höra hennes skratt.
Aldrig mer få Asperger på saker tillsammans med henne. 
Aldrig mer skapa nya minnen med henne. 
Inga nya minnen, men de som jag har kvar nu, 
kommer jag inte att släppa ifrån mig. 
Jag kommer aldrig glömma. 
Jag saknar dig. 
R.I.P. 
<3

Imorgon är det minnesstund för I,
och tankarna på det har lett till tankar på farfars begravning. 
Sex år sedan, och jag kan ändå minnas känslorna jag hade då. 
Och låten Du är det finaste jag vet av Björn Afzelius spelades,
och jag kan nu aldrig höra denna låt utan att tänka på farfar. 
Farfar och I, 
jag kommer aldrig att glömma. 

Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna, 
som fåglarna, som blommorna på marken.

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Friheten är ditt vackra namn, vänskapen är din stolta moder,
rättvisan är din broder, freden är din syster,
kampen är din fader framtiden ditt ansvar.

Ja du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.