Sitter under mitt skrivbord för tillfället, då jag har bättre anslutning under bordet än ovanpå. Tror nästan jag ska göra det till mitt standradställe, det är rätt mysigt faktiskt. Kanske för att jag brukar tycka om att sitta under skrivbord, det känns tryggt på något sätt. Man får känna sig liten, på ett bra sätt, och jag inbillar mig att här nere kan inget ont hända, inget ont kan komma åt mig. Som en säkerhetscirkel, fast inte en cirkel, ungefär.

Var ute och sprang förut. Sprang av mig lite av ilskan, lite av ångesten. Det var skönt. Jag kom fram till att mitt tänkande verkligen går i svackor av negativa och lite mindre negativa tankegångar. Lite som mina humörsvägningar. Ena sekunden så, andra si. Svart och vitt, upp och ned, moll och dur, ut och in. Bara under min joggingtur märkte jag av humörsvägningarna flera gånger, och ändå var jag inte ute så länge, tror jag. Först var jag rädd för att börja springa, det känns som att det ser väldigt löjligt ut när jag springer. Eller ja, försöker springa. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av händerna, och jag måste tänka på hur man gör när man springer. Vänster fot, höger fot, vänster fot, höger fot. Och sedan, då jag väl blir bekväm med att springa får jag andnöd, måste stanna, hålla mig för sidan. Astman gör sig alltid påmind efter ett tag, så jag måste ta astmasprayen. Vill helst inte att någon ska se mig när jag tar den, för det känns som om folk skulle tänka att 'Kolla på den där feta saken, hon kan inte ens springa hundra meter utan att konditionen sviker henne!', eller något liknande.

Önskar att jag hade haft kameran med mig, för det var så vackert ute. Jag sprang där, först vid vägen, sedan genade jag mellan några lägenhetshus, tog in på vägar jag aldrig gått på tidigare, gick i vattenpölar jag inte visste fanns. Skymingen reflekterades i vattenpölarna, himmlen var dag på väg mot natt, molnen sken i ett rosa ljus, i molnen gömde sig en liten skärva av månen.