Nu bubblar den återigen i mig, påträngande, irriterande och orosväckande. Ilskan.
Jag vet inte vad jag ska göra av den, jag vill inte ha den, jag har inte tid för den, inte kraft för den. Det är när ilskan är som värst som självhatet blir starkare. Kopp efter kopp med kaffe, jag behöver lugna ner mig, och kaffe brukar hjälpa. Cigg efter cigg, jag når det efterlängtade cigarettlugnet för en stund, men nästan bara under tiden jag röker. När jag väl går in igen känner jag hur ilskan tar över efter lugnet igen. Det är svårt för mig att skriva nu, orden blir inte som jag vill ha dem, och när jag försöker tänka så är alla tankar i olika nyanser av svart.