Jag vet inte. 

Men jag är rädd. 
Rädd, rädd, rädd. 
Hör ni det, rädd? 

Jag 

vågar inte vara vaken
men jag vågar ännu mindre sova nu
& jag vill inte vara här, jag vill inte vara någonstans alls. 

Det slog mig nu att en hel del av min ångest nu beror på att jag förstår så lite. 
Jag förstår mig inte på livet, inte världen, inte människorna.

Jag är kluven också, 
så kluven just nu. 
Jag är både Tidda och Matilda nu, 
och jag hatar hatar hatar det. 
Jag tycker inte om mörkret, 
jag ogillar ljuset. 
Sängen är hård, 
sängen är mjuk. 
Jag vill sova, 
vill inte sova. 
Framtiden ser ljus ut, 
fast den ser mörk ut.
Jag finns,
jag finns .. inte. 

(Och jag vågar inte gå och hämta juice, för om jag gör det så kan någon jag tycker om dö.)