Känner ett stort behov av att skriva. Skriva av mig. Skriva ur mig, skriva bort.
Jag gör ett försök.

Alla är med om saker som förändrar ens liv.
Saker som gör det bättre, eller gör det sämre.
Saker som påverkar, förändrar, skakar om.
Förr eller senare händer alltid något.
De här livsformande, livsförändrande händelserna började tidigt för mig.
Nu efteråt förstår jag hur logiskt det är att just det som hänt mig
har format mig som person & också förändrat mitt liv.
Allt hänger ihop. På något vis.

När jag var två år gammal (läs: ung) gick jag hos en dagmamma.
Det var där jag lärde mig att världen är orättvis. 
Orättvisa finns överallt. Orättvisa är inte ens logiskt, den bara är.
Det jag minns från min tid hos just denna dagmamma är inte särskilt mycket,
men det är tydliga och detaljerade minnen.
Det fanns fler barn där,
jag vet fortfarande inte om det var hennes egna barn
eller om det var andra barn hon också var dagmamma åt.
De andra barnen fick vara ute och leka.
Jag kan fortfarande höra deras glada skratt,
deras lekar och deras fullständiga ovisshet om det jag under tiden fick lära mig.
Livet är orättvist.
Medan de var ute, lekte & skrattade,
så fick jag sitta ensam inomhus.
Det var ett flervåningshus, två våningar tror jag.
Längst bort på andra våningen fick jag sitta.
Jag fick bara vara där,
om jag inte stannade där så skrek dagmamman på mig. 
Efteråt har jag fått höra att de hade hittat mig under ett bord, 
skakande och rädd. 
Efter det fick jag byta dagmamma, 
och den nya, Anne, var hur snäll som helst. 
Jag tror inte jag någonsin kommer glömma hur det var där, 
hos den första dagmamman. 
Känslorna jag kom i kontakt med där, för första gången i mitt liv. 
Ensamheten, orättvisan, otillhörigheten. 
'Jag är inte värd lika mycket som de andra barnen är,
jag är dålig och hemsk och de är bra'.
Detta var den första traumatiska upplevelsen för mig, 
och en av de upplevelser min PTSD grundas i, 
dock inte den värsta av dem.