Invirad i en filt på min nya balkong.
En cigg i handen och en laptop i knät.
Längtar tillbaka till något som jag aldrig såg som hemma,
längtar tillbaka till Härnösand för en kväll, för ikväll.
Folket, jag saknar folket. Jag saknar personer som betyder
och jag saknar personer som jag inte borde sakna
och som inte längre borde betyda något för mig.

Ibland önskar jag att allt vore pausat i det som var innan den riktiga pausen.

Det känns bra med den nya lägenheten, den är så Tidda.
Fixar med saker i lägenheten, städar och ordnar och donar
mest hela tiden, så att jag håller mig aktiverad.
Det håller mig borta från ensamhetskänslor och ångest,
för stunderna i det är oumbärliga.

Jag älskar verkligen min PMälskling,
pratade med henne idag och jag önskar
jag kunde hålla om henne nu,
visa henne en glimt av Livet med stort L.
Om jag kunde skulle jag ge henne
den energi jag knappt har,
hon skulle kunna få allt mitt hopp
om hon ville,
hon skulle kunna få mina sista andetag
om det behövdes.

Imorgon kommer min andra älskling hit,
och jag håller som vanligt tummarna för att det ska bli bra, riktigt bra och inte
riktigt-bra-i-perioder-då-ingen-av-oss-har-humörsvägning-grande-så-att-det-blir-riktigt-konstigt-och-hemskt.
Oh, how I miss him.

Räkna till tio och le på riktigt.
(Jag försöker för allt jag har!)