- Tidda är singel igen.
Jag & David går egna vägar, fast tillsammans.
Det vill säga; vi är inte tillsammans längre, men vi
är vänner. We'll make it better this way.
"I'm a big big girl in a big big world
and it's not a big big deal if you leave me
But I do do feel that I do do will miss you much"

- Ångestnivån är skrämmande hög;
jag mår inte bra i mitt lilla kaoshuvud.
Medicinskt error i min kropp också;
lyrican är svår att trappa ned,
bieffekterna tär på mig mycket,
medan effekterna är fullständigt försvunna.
All min kraft går åt till att inte ge efter för vad hela mitt inre skriker efter;
rakbladsräddning, blod och lugn.
Har sovit de två senaste nätterna på Älvgården,
och ska göra det över helgen.
De tror att det blir bättre för mig om jag är här,
så att jag inte är ensam i min lägenhet just nu.
Dem har pratat om psyket också,
men förhoppningsvis slipper jag det.

- Jag har skickat in ansökan till skrivarlinjen på Sundbybergs Folkhögskola,
och jag går redan under av nervositet, fastän de förmodligen inte kommer höra av sig
varken till mig eller mina referenspersoner förrän i mitten/slutet av maj.
Det är allt jag önskar mig av min närmaste framtid,
och om jag inte kommer in så har jag ingen aning om vad jag ska göra.
Så ja, jag är nervös. Jag grubblar.
"Baby, I'm the worrying kind"

- Förhoppningsvis så är jag i tillräckligt bra skick nästa helg
för att tillbringa min valborg i Härnösand.

- Jag har för avsikt att bli bättre på att blogga igen.
Och lära mig bloggdesign, igen och mer.
Så... kanske.

Invirad i en filt på min nya balkong.
En cigg i handen och en laptop i knät.
Längtar tillbaka till något som jag aldrig såg som hemma,
längtar tillbaka till Härnösand för en kväll, för ikväll.
Folket, jag saknar folket. Jag saknar personer som betyder
och jag saknar personer som jag inte borde sakna
och som inte längre borde betyda något för mig.

Ibland önskar jag att allt vore pausat i det som var innan den riktiga pausen.

Det känns bra med den nya lägenheten, den är så Tidda.
Fixar med saker i lägenheten, städar och ordnar och donar
mest hela tiden, så att jag håller mig aktiverad.
Det håller mig borta från ensamhetskänslor och ångest,
för stunderna i det är oumbärliga.

Jag älskar verkligen min PMälskling,
pratade med henne idag och jag önskar
jag kunde hålla om henne nu,
visa henne en glimt av Livet med stort L.
Om jag kunde skulle jag ge henne
den energi jag knappt har,
hon skulle kunna få allt mitt hopp
om hon ville,
hon skulle kunna få mina sista andetag
om det behövdes.

Imorgon kommer min andra älskling hit,
och jag håller som vanligt tummarna för att det ska bli bra, riktigt bra och inte
riktigt-bra-i-perioder-då-ingen-av-oss-har-humörsvägning-grande-så-att-det-blir-riktigt-konstigt-och-hemskt.
Oh, how I miss him.

Räkna till tio och le på riktigt.
(Jag försöker för allt jag har!)