Saknaden och oron tar över mig. 
Frågor utan svar, frågor utan mening. 
Allting är ju ändå utan mening på det stora hela. 

"Lycka är en resa
- inte ett mål."

Tillägnat Skogsälvan. 
Vackra vackra flicka. 

Orden räcker inte till 
när känslorna är för stora, 
som nu. Men jag försöker. 

För 25 timmar sedan så skakades min värld om. 
Jag fick veta att en av tjejerna på ÄG tagit livet av sig. 

"Det känns som om allting är svartvitt. 
Och så har det nog varit under en lång tid. 
Och det kommer nog bli mitt öde, 
antingen kommer jag få chansen att leva lyckligt 
eller så kommer mitt liv sluta i självmord."
(Ur Skogsälvans blogg, ungefär ett år sedan)

Varför kunde hon inte haft fel då hon skrev de där orden? 
Åh, vad jag önskar hon hade haft fel. 

Skogsälva var en flicka som verkligen kämpade. 
Hon var styrka och uthållighet personifierad. 
Hon var en av de som verkligen förtjänade det bästa, av allting. 
En av de som verkligen borde få leva, fullt ut. 
En riktig förebild var hon, 
och det kommer hon alltid att vara i mina ögon. 

"Alla kan ta sig UPP! 
(man måste ju kämpa lite också)"
Hennes ord, 
skrivna på en bit papper,
uppsatt på avdelningens kylskåp. 
De orden snurrar runt i min hjärna nu, i högvarv. 

Det är bara så fel. 
Det borde inte varit hon, 
hon hade inte hunnit glittra färdigt än. 
Så mycket hade hon kvar att ge 
och så mycket hade hon kvar att få. 

Fina flicka, 
älskade Skogsälva. 
Kan du se oss nu? 
Kan du känna vår sorg, 
vår saknad? 
Du trodde inte att någon brydde sig om dig, 
men åh så fel du hade. 
Du saknas oss, 
tomheten efter dig är överväldigande. 
Finaste du, 
du kommer alltid att ha kvar din plats i våra hjärtan, 
du kommer aldrig glömmas bort. 
Aldrig. 

Någon dag ses vi kanske igen. 
Men inte alltför snart, 
för nu kämpar jag för din skull, 
och jag ska försöka att leva lite åt dig, 
om jag hittar Livet förstås.

Sitter ute på min balkong,
röker lucky strike och skriver mitt hundrade inlägg på just denna blogg. 
Jag andas luft som är kvällskall och som skriker höst. 
Men inuti mig är det andra skrik, sämre skrik.
Jag försöker fly undan mina interna skrik, 
genom musik och genom ord.   
Infected Mushroom förgyller därför min kväll,
ur musiksynpunkt vill säga.  
Mina tankar vandrar iväg,
men jag orkar inte följa med i dem.
Jag är trött och ser inte fram emot ännu en sömnlös natt. 

Mitt internet är hemma igen! 
Lyssnar på Infected Mushroom 
i ett tillstånd av total trötthet men 
helt utan sömn. 
Får för tillfället dubbla imovane, 
men det hjälper ändå inte. 

Jag saknar L,
trots att hon skadat mig 
med sina ord och sin misstro. 

Försöker andas ångesten ur mig, 
försöker få mina ögon att regna,
gråta ur mig min sorg och rädsla. 

I regn
smälter
paniken
bort 


*


du
är inte
här med mig
och jag
...
jag är
inte längre
kvar i ditt
hjärta


*


en tanke bort
det gör ont
att tänka på dig
och på att
du inte längre
tänker på mig

Allting snurrar, faller, vänds uppochner & ut och in.
Denna tvivel, vart fick hon den ifrån?
Jag har gråtit sönder mig idag,
jag har undrat och grubblat.
Hur kan hon tro något sådant om mig?
En av mina allra bästa vänner,
och det vill jag att hon alltid ska vara.
Men nu? Varför tvivlar hon på mig nu?
Så mycket och så totalt och jag förstår inte
hur hon kan göra så mot mig,
jag vill ju se henne lycklig.
Ord gör ont.
Speciellt de där orden,
de som kom så ärligt inifrån.
Världen,
as I know it,
går mer och mer i kras.
Jag vet inte ens varför jag fortsätter att andas
dag efter dag efter dag...

*

Fortfarande utan internet,
and it's driving me mad.

Jag lever.
Tänkte mest skriva det.
Har fortfarande inte fått tillbaka mitt internet.
Det suger. Mycket. Stort. Gaaah.

Mitt internet vill inte fungera,
sitter nu vid avdelningens gemensamma dator,
och internet på den datorn ifråga är ganska så segt.
Men men, bättre än inget.
Ska givetvis fortsätta få igång internet på min dator,
men till dess så kan jag alltså inte vara online så mycket alls.

Poesibloggen har jag tagit bort,
eftersom jag inte var nöjd med den.
En ny kommer dock så fort jag har tid, ork och internetuppkoppling.

Snart kommer Zandra,
hon ska sova över hos mig inatt :)
Så nu ska jag fortsätta min snabbstädning.

Det är fullmåne ute, 

Allting är inlindat i ett täcke av dimma,
allting jag ser från min balkong.
Skogen till vänster (eller om det är höger),
på andra sidan resten av Älvgården.
Rakt fram finns byn, men jag ser bara
lite ljus från någon byggnad där någonstans.  
Det är dimma ute, 
och det är dimma i mitt huvud. 
Mina naglar klöser min hud, 
mina hjärtslag slår ojämna, 
and it's happening all over again. 

Nu är de första medicinerna intagna. 
Sitter framför datorskärmens ihärdiga sken, 
dricker fruktsoda i glasflaska. 
Vill ha ord att skriva ner nu, 
precis just nu, exakt precis här. 
Men orden vill fortfarande inte som jag vill, 
ändå är jag inte orolig. Inte längre. 
För jag vet att orden kommer att hitta sin väg ut snart, 
de har bara gått lite vilse i mitt hjärta, i min hjärna.
Det bubblar i mig, precis som i min fruktsoda.
Vet inte riktigt vad som bubblar i mig.
Den vanliga undanträngda ilskan, kanske.
Men inte bara, det finns mer. Trötthet.
Sorg. En gnagande känsla av rotlöshet. 
Och något som är lite lite ljust - förväntan.
Kanske är det orden jag ser fram emot,
för de känns extra nära nu.
Jag vet inte, inte just nu.
Men det gör inget,
för snart får jag veta.
Förväntan.   

Paus från allt igen. 
Vet inte hur länge. 
Äh, ändå ingen som läser min blogg längre. 
Men ändå. 

Två veckor och en dag utan, 
och abstinensen efter rakbladslugnet 
är stort stort stort stort stort stort stort stort. 

Så mycket som händer, 
och så mycket som borde hända
men inte gör det i alla fall. 

Och Älvgården är en tickande bomb just nu. 

Jag ogillar skarpt IKEAs aspergerovänliga möbelmonteringsanvisningar. 

Nu sitter jag i min nya lägenhet, en våning högre upp en vad mitt rum var. 
Jag har haft städ&flytt-hjälp av PM i två dagar nu. 
Inatt ska jag sova min första natt i lägenheten, 
tack och lov så gör PM mig sällskap. 
Vi har myst med te, kedjerökning, energidryck
och musik ikväll. Och prat såklart 
(PM says: och handbojjor) .
Nu väntar PM på att få låna min dator,
så hon ska få göra det.

Jag har förresten bättre internetuppkoppling här uppe,
WOHO!

godnatt,
jag ska försöka skriva imorgon med.  

ÄNTLIGEN! 
Tillbaka på Älvgården efter en lägervecka i Aspnäs/Aspergernäs/Apnäs. 
SOM JAG HAR LÄNGTAT EFTER ATT FÅ KOMMA HEM IGEN! 
Dock har jag mycket att stå i nu under kommande vecka, 
med tvättande, möbelköpande/möbelmonterande, packande och flyttande, 
så jag vet inte hur aktiv jag kommer att vara nu en tid framöver. 
Ikväll ska jag packa upp efter Aspnäs, städa upp lite i rummet och förhoppningsvis hinna börja flyttpacka lite. 
Men framför allt - jag ska lägga mig tidigt. 
Sova är <3. 

Aspnäs har även det varit till och från, längtade mest tillbaka till ÄG. 
Hann träffa syster på hennes födelsedag också. 
Och Leo. Och Erik med k. 
Annars har vi mest varit ute i ingenstans och fäktats med flugor.
Spelat kort som bara den (jag borde spela Hej Knekt oftare, kunde knappt sluta skratta en enda gång då vi spelade det först sista natten), badat, bastat, haft tårtbakartävling (mitt lag vann kategorin snyggaste tårta), spenderat en halvdag i Härnösand och busat. 
Jag och Medz paddlade ut till en liten ö, 
där vi satt och pratade länge, 
tills två personal kom och "hämtade" oss för att en av dem 
blev mammig och orolig. 
Jag hoppas att jag inte kommer glömma bort paddlingsutflykten på ett bra tag (helst aldrig). 
Det kändes så bra att sitta där på ön när vi väl kom fram, titta på solskenet som speglades i vattnet och känna det där otroligt vackra och välbehövda lugnet. 

Jag känner mig ... 
... ledsen (och lite tom och helt gråtfärdig) också. 
För på tisdag flyttar min lilla underbara tokiga söta PM. 
Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera tomheten som 
hennes flytt kommer föra med sig. 
Jag som knappt står ut med att vara utan henne över en långhelg. 
Ingen som är som en lillasyster på Älvgården längre, 
störande ibland, underbar ibland, men ändå så jävla älskad. 
MÖH! PM... hälsa på mig ALLTID, okej? <3 

Kaffe. Röka. Göra nytta. 
Hej & Hejdå! 

Hemma igen från Arvika, en liten mellanlandning innan det bär av igen. 
Hade inte med mig min kamera, så det blev mest mobilbilder. 
Därför tänkte jag sno lite bilder av PM och Dännisen sen. 
Så bilder kommer så småningom, 
men nu ska jag ju iväg på läger på måndag - fredag
och sedan, nästa helg, ska jag fixa MASSVIS med lägenheten, 
som jag flyttar in i på måndag. 
Efter det borde det inte hända så mycket saker, 
så då kommer jag vara mer aktiv in my weblife, höh. 

I varje fall - Det var både awesome och mindre awesome på Arvikafestivalen, 
men det bra vann i helhet. Jag är glad att jag följde med. 
Men nu är jag väldigt trött, 
och klockan är faktiskt över fyra 
så jag ska sova nu.

Klockan är tio över åtta, och för femtio minuter sedan vaknade jag, utan hjälp av väckarklockor eller personal. 
Min äckligt ihängande migrän från igår är som bortblåst, och det känns väldigt skönt att kunna andas, tänka och röra på huvudet igen. Eftersom min migrän hindrade mig från att packa igår så är jag glad att jag vaknade tidigt, nu kanske jag hinner packa innan avfärd mot Arvika klockan tio. 
Har i varje fall matat mina virtuella marsvin (marsvinsspelet.com) så att de inte blivit omplacerade när jag kommer hem igen. Yeah. Kommer hem igen någon gång under söndag, och ska försöka hinna blogga då, innan vi åker vidare till Aspnäs på måndag. Ha det bra så länge, för det ska jag ha (när jag väl stått ut med att trängas i en minibuss 7-9 timmar enkel väg...)