Pratat med Erik med k precis, fick reda på tiderna under resan lite mer detaljerat. Är väldigt pepp på att komma iväg en stund. Nu är det bara packningen kvar, men jag tar den imorgon bitti istället. 
Nu är jag dödligt trött, ska skriva klart det här inlägget, kvällsröka och skriva packlista, sedan sova. Tar nog med mig kameran imorgon, så får ni se min minisemester i bilder sedan. 
Sen skulle jag bara skriva att Medz är söt och att PM borde komma heeeem snart. 
-Sova sova trött trött sova sova-
Godnatt på er! 

Jag känner att jag inte riktigt orkar jobba på mitt mående. Jag orkar inte ta tag i problemen, och jag orkar inte tänka. Vill inte tänka alls, men gör det likförbannat. Och som vanligt vill jag skriva en massa nu, men som allt för ofta vill inte orden komma fram så som jag vill att de ska formuleras. Orden blir fel, jag är fel, världen är fel, allt är fel.
Men nu ska jag försöka skriva lite om hur det är, just för tillfället.
Det kommer knappast som någon hemlighet att jag inte mår bra. Åh, så gärna jag vill må bra, eller i alla fall må okej i längre perioder. Som det är nu så får jag inte må bra, inte må okej, fullt ut. Ångesten finns där, begränsar mitt mående, och mitt tillfrisknande. Det känns som att jag inte kommer hinna få ordning på allt, få ordning på livet. Inte innan jag flyttar ifrån behandlingshemmet där jag är placerad nu. Jag känner mig stressad, det känns som om framstegen måste komma nu. Var är de, framstegen? Snart har jag bott här i ett halvår. På måndag, den trettonde. Och den fjortonde har jag socmöte, det där mötet som först var planerat i slutet av januari, men som ännu inte blivit av. Jag är rädd för vad som kommer att sägas på mötet, rädd för att de ska säga att jag inte får bo kvar så länge till.
Pratade med en i personalen, när vi varit och lämnat Elise på tåget. Jag berättade att det inte kändes som om jag gör några större framsteg i min behandling. Att jag har så svårt för att prata, få fram vad jag tänker och vad jag känner. Orden vill inte komma ut, läpparna kan ibland forma sig till ord men det är som att det finns en fysisk spärr. En spärr som hindrar mig för att uttala några ord om några som helst större saker. Jag kan knappt tänka så att jag själv förstår det, vilket gör mig förvirrad. Sedan är det tröttheten. Jag är så trött, mest hela tiden. Orkar inte med mycket alls. När jag sedan inte gör något känner jag mig istället rastlös. Det är som en ond cirkel, och jag förstår inte hur jag ska ändra mönstret.

Inte ens nu kan jag uttrycka mina känslor så som jag vill uttrycka dem. Fel, det är så mycket som är fel. Och jag vet inte. Jag vet verkligen ingenting, jag vet inte riktigt vad det är jag inte vet heller, och det gör mig förvirrad.

Jag är helt såld. Det här är riktig musik med det där lilla extra, det där speciella, som jag alltid söker efter i musik. Känslan, åh åh åh! Låten "She Is Suffering" går på repeat, på högsta volym. När jag ändå skriver om min nyvunna kärlek till Manic Street Preachers kan jag passa på att lägga in ett youtube-klipp här på bloggen, så watch it and love it!

Jag och PM ligger under bordet på altanen på baksidan, Vi röker och lyssnar på Broder Daniel. Jag skriver och PM ligger och tittar på mig, hon är så söt. Inatt lyckades jag ha sönder hennes kamera. Eller ja, den låg på skrivbordskanten och ramlade ned, objektivet vill inte fungera som det ska längre. När jag berättade för PM att hennes kamera var sönder trodde hon att det var ett aprilskämt. Åh, vad jag önskar att det var det, ett aprilskämt och inget mer.

Våren är i princip här nu, solen lyser stark, och snön på bakgården försvinner mer och mer. Snart är det dags för vårskriket, åh så underbart! Vårkänslorna tar vid, fyller mer och mer av mig med det efterlängtade vårruset. Men fortfarande är ångesten det som tar mest plats i mig.

Jag är trött, jag vill inte vara trött. Läkaren föreslog en ny medicin idag, på mitt läkarsamtal. En medicin som skulle vara bra både för sömn och mot depression, vi får väl se ifall den hjälper, eller om jag får ännu ett läkemedel på listan över mediciner som inte fungerar på mig.

Förresten, jag ska försöka ha lite mer fantasi nu när jag skriver rublikerna. Ett, två, tre och så vidare är kanske inte det mest revolutionerande jag kommit på.

Sitter under mitt skrivbord för tillfället, då jag har bättre anslutning under bordet än ovanpå. Tror nästan jag ska göra det till mitt standradställe, det är rätt mysigt faktiskt. Kanske för att jag brukar tycka om att sitta under skrivbord, det känns tryggt på något sätt. Man får känna sig liten, på ett bra sätt, och jag inbillar mig att här nere kan inget ont hända, inget ont kan komma åt mig. Som en säkerhetscirkel, fast inte en cirkel, ungefär.

Var ute och sprang förut. Sprang av mig lite av ilskan, lite av ångesten. Det var skönt. Jag kom fram till att mitt tänkande verkligen går i svackor av negativa och lite mindre negativa tankegångar. Lite som mina humörsvägningar. Ena sekunden så, andra si. Svart och vitt, upp och ned, moll och dur, ut och in. Bara under min joggingtur märkte jag av humörsvägningarna flera gånger, och ändå var jag inte ute så länge, tror jag. Först var jag rädd för att börja springa, det känns som att det ser väldigt löjligt ut när jag springer. Eller ja, försöker springa. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av händerna, och jag måste tänka på hur man gör när man springer. Vänster fot, höger fot, vänster fot, höger fot. Och sedan, då jag väl blir bekväm med att springa får jag andnöd, måste stanna, hålla mig för sidan. Astman gör sig alltid påmind efter ett tag, så jag måste ta astmasprayen. Vill helst inte att någon ska se mig när jag tar den, för det känns som om folk skulle tänka att 'Kolla på den där feta saken, hon kan inte ens springa hundra meter utan att konditionen sviker henne!', eller något liknande.

Önskar att jag hade haft kameran med mig, för det var så vackert ute. Jag sprang där, först vid vägen, sedan genade jag mellan några lägenhetshus, tog in på vägar jag aldrig gått på tidigare, gick i vattenpölar jag inte visste fanns. Skymingen reflekterades i vattenpölarna, himmlen var dag på väg mot natt, molnen sken i ett rosa ljus, i molnen gömde sig en liten skärva av månen.

Nu bubblar den återigen i mig, påträngande, irriterande och orosväckande. Ilskan.
Jag vet inte vad jag ska göra av den, jag vill inte ha den, jag har inte tid för den, inte kraft för den. Det är när ilskan är som värst som självhatet blir starkare. Kopp efter kopp med kaffe, jag behöver lugna ner mig, och kaffe brukar hjälpa. Cigg efter cigg, jag når det efterlängtade cigarettlugnet för en stund, men nästan bara under tiden jag röker. När jag väl går in igen känner jag hur ilskan tar över efter lugnet igen. Det är svårt för mig att skriva nu, orden blir inte som jag vill ha dem, och när jag försöker tänka så är alla tankar i olika nyanser av svart.