Ge mig en chans, Livet. 
Jag har gett dig chanser, 
flera stycken, många. 
Kan inte jag få en chans,
jag ber bara om en chans. 
En liten liten chans? 
Snälla snälla snälla? 
Visste ni att för varje misslyckat
självmordsförsök ökar risken för
ett nytt drastiskt? Det vet jag. 
Ni också nu. 
"Suicid kommer av det latinska
ordet suicidium och är
sammansatt av sui som betyder
själv och caedere som betyder döda."
Imse vimse spindel 
klättra upp för trån 
och sen kom det en komet 
och BOOOOOOOOOM
så dog spindeln. 
Ehhhhm, ja. 


-konstpaus- 


Ehhhhhm, ja. 
Jag vet inte vart
jag ska ta vägen nu,
det känns som att jag snart kommer att
.. explodera. 
Eller kanske
.. implodera. 
Jag vet inte
jag vet inte
jag vet inte
alls vart jag ska ta vägen nu
det är bara KATASTROFKAOS
i min hjärna och jag vet inte. 
-rökpaus-
Rökning är bra för det dödar. 
Eller NEJ det dödar inte alltid. 
Jag är inte död ännu
fastän jag röker.
Det är mindre bra.
Att jag inte är död ännu alltså. 
Inte bra inte bra inte bra. 
MUSIKEN 
den fyller mitt huvud nu, 
men den tar inte bort kaoset. 
Musiken bara trängs med det, 
kaoset alltså. 
Hjälp mig, 
vart i helvete ska jag ta vägen? 
Det här hjälper ju inte, 
att skriva alltså. 
Inte musiken heller. 
Äsch, fuck it. 
Gamla vanor 
de hjälper 

Jag vill ha sims 3 nu! Jag vill ha det så desperat att jag råkade förboka The Sims 3 Collecter's Edition, vilket kommer ruinera mig i några månader. Det kanske räknas som ett Aspieintresse (Asperger specialintresse), eller vad tror ni? Sims alltså. 
Anyway, det är förbokat och i början av juni är det HÄR, woho! 

01:53 
Dagen som nyss tog slut (igår alltså, för klockan är ju över tolv nu) var även den kaosfylld.
Det har varit mycket kaos hit och dit, och just nu verkar alla må lite extra dåligt, eller det känns som det, för de utstrålar så mycket ångest och trasighet. 

Anyway, 
nu ska jag röka.

02:03
Tillbaka. 
Det var stjärnklart ute,
men jag såg bara karlavagnen och lite utspridda stjärnor.
Jag blir både glad och ledsen över att se stjärnor. 
För mig betyder stjärnorna väldigt mycket, 
och de är faktiskt magiska i mina ögon.
Det var glad-biten.
Den ledsna delen är den att jag,
alltid då jag ser stjärnor längtar hem. 
Hem till min stjärna, 
tusentals ljusår bort. 
Ja, stjärnorna var alltså högt där uppe, 
och ju närmare marken jag såg, 
desto mer strålning. 
Strålning är bara dåligt. 

Det är slut, jag vet inte. 
Livet, det finns någonstans men jag kan inte hitta det. 
Jag är trött på det där eviga sökandet efter Livet, så fruktansvärt trött. 
Varje vaken sekund minns jag det-där-som-ingen-får-veta-någonting-om, 
jag minns, jag återupplever, jag känner av mitt Posttraumatiska stressyndrom.
Och när jag inte är vaken, då drömmer jag om det, återupplever även i drömmen, 
i de där hemskaste mardrömmarna som är så detaljfullt lika det som faktiskt hände.
Så många timmar, dagar, veckor, månader och år har gått åt till att försöka radera minnet,
som om det-där-som-ingen-får-veta-någonting-om skulle försvinna helt då, raderas även ur historien. 
Mitt liv (med litet l) har gått åt till sökandet efter Livet (med stort L), ett Liv där jag kan hantera mitt mörker och leva i ljuset. 
Ett Liv där det är jag som har kontrollen, där det är jag själv som bestämmer över mina känslor, minnen och tankar, där kaoset inte existerar. Ett Liv som fortfarande är mig totalt främmande, ett Liv jag nu vet att jag inte kommer att få uppleva. 
Ett Liv som är alldeles för orealistiskt och alldeles för långt ifrån mig där jag är nu.

Allting kommer på samma gång, alltid. En olycka kommer sällan ensam. Fast, det här rör sig inte om några olyckor. Tyvärr, vill jag tillägga. Det hade varit enklare.
Men nej.
- A ska sluta, och det är inte bra, INTE BRA. Helt plötsligt ska alla sluta. Nej inte alla. Men många. Och det är alltid de som man verkligen vill ha kvar som ska sluta. Jag vet bara att A ska sluta för att hon fått ett annat jobb. Mer än så vet jag inte nu, men imorgon kommer hon hit, och då ska hon tydligen prata med oss tjejer om det hela. Vet inte om jag kommer klara av att vara med då.
- Dännisen. Hon är inte här nu, och jag saknar henne lite fucking för mycket. DUBBELMÖH!
- En av tjejerna här ljög om en sak, jag vill inte skriva vad, men det var ingen liten sak. Det viktiga är inte vad hon ljög om, utan att hon fucking ljög mig (och de andra) rakt upp i ansiktet. Det uppskattas verkligen inte. Dessutom kommer jag nu ha svårt att lita på henne, hur mycket jag en hoppas att det ska ordna sig för henne. 
- På grund av det i närmast ovanstående punkt så är jag väldigt sur på mig själv, av en enkel anledning. Jag är så otroligt lättlurad, ibland, eftersom jag har gåvan/förbannelsen (läs: förbannelsen vid sådana här tillfällen) att alltid vilja tro det bästa om folk.
- Ångesten vägrar släppa mig, och jag vägrar låta den ta över mig ännu en gång. Men tillslut vinner alltid ångesten.

Jag vet inte. 

Men jag är rädd. 
Rädd, rädd, rädd. 
Hör ni det, rädd? 

Jag 

vågar inte vara vaken
men jag vågar ännu mindre sova nu
& jag vill inte vara här, jag vill inte vara någonstans alls. 

Det slog mig nu att en hel del av min ångest nu beror på att jag förstår så lite. 
Jag förstår mig inte på livet, inte världen, inte människorna.

Jag är kluven också, 
så kluven just nu. 
Jag är både Tidda och Matilda nu, 
och jag hatar hatar hatar det. 
Jag tycker inte om mörkret, 
jag ogillar ljuset. 
Sängen är hård, 
sängen är mjuk. 
Jag vill sova, 
vill inte sova. 
Framtiden ser ljus ut, 
fast den ser mörk ut.
Jag finns,
jag finns .. inte. 

(Och jag vågar inte gå och hämta juice, för om jag gör det så kan någon jag tycker om dö.)

Jag vet att bloggen är konstig för tillfället,
men imorgon ska jag & Medz fixa till den.

Just nu är allt kaosartat, 
ingen bra dag, inga bra känslor. 
Ska försöka sova bort skiten nu, 
orkar inte vara vaken en sekund till, 
orkar inte känna det jag känner igår, idag, imorgon. 

Hej. Jag ville bara säga att jag känner mig lite vuxen just nu. Har precis betalat en räkning via min internetbank, och pengarna kommer överföras precis på förfallodatumet så jag kommer inte få någon påminnelse heller (den här gången i varje fall)! Så nu har jag bara en fråga? Hur mycket vuxenpoäng förtjänar jag inte nu då? 

Haha. Nu ska jag fortsätta med att låtsas göra något vettigt av skoldagen. Hej då. 

Edit: Kom ganska snart på att jag trots mina eventuella nyinskaffade vuxenpoäng inte är i närheten av att vara vuxen, tack och lov. Kom på mig då jag satt och matade min tamagotchi. Det borde ju ge en hel del minus i vuxenpoängsräknandet, eller hur? 

Ursäkta min inaktivitet, jag har inte riktigt orkat göra något alls överhuvudtaget. 

Jag är otroligt förvirrad just nu, alla dagar, händelser och minnen smälter samman, 
jag hittar ingen ordning i någonting för tillfället. Ehm, ehm ... ja. Jagvetintevetintevetinte. 

Datorn dampar lite, så jag får inte över alla mina bilder från kameran just nu. 
Och - vad mer? 
Hade terapisamtal idag, och det gick bra. 
NANANANA, 
och vad ännu mer? 
jag borde städa nu på en gång, 
men jag är otroligt bra på att komma på andra saker jag bara VERKLIGEN MÅSTE GÖRA först. 
Som att ... skriva blogg, spela sims eller sortera allting som är sorterbart i mitt rum i först storleksordning, sedan alfabetisk ordning och sedan efter färgnyanser. 
Och röka! Innan varje rökpaus tänker jag att 'efter den här ciggen, DÅ ska jag städa.' 
Och efteråt kommer jag på ännu fler saker jag bara måste göra först. 
Som att ... lyssna igenom alla låtarna på datorn, klättra upp på taket eller vila lite.
Mata min tamagotchi, eller leka med den. 

NEJ, nu ska jag faktiskt städa!







(Tror jag. Kanske. Eller kanske inte. Eller? JO, det ska jag.)

Sitter i skolan nu, håller på med min diktsamling. För tillfället har jag inget självförtroende, så jag tycker att allt med samlingen är skit rent ut sagt. Är något less på samlingen också, vid det här laget. 
Lyssnar på VNV nation och försöker få någonsorts ordning i fixandet med diktsamlingen. Kaffet är slut, jag orkar inte göra nytt. Det är väl ungefär det jag gör för tillfället, lyssnar på musik och är sur på mig själv för att jag inte orkar göra klart samlingen. Vad gör ni? 

Idag kom mina glasögon! Jag blev så glad att jag till och med vågade mig ut en sväng in till Gävle. Jag, PM, en personal samt Ailien åkte dit, justerade mina glasögon lite, shoppade och fikade. Trevligt var det. Jag hittade ett rätt roligt linne, solglasögon samt en fin och välbehövd bh. Väl hemma så färgades mitt hår svart med lite grått här och där. Det var egentligen meningen att det skulle bli svart med vita toppar, men det blev lite fail. Men det gör inget, imorgon köper jag mer svart hårfärg så att det ser mer okej ut - tills jag hinner skaffa blekning så jag kan färga håret rött igen. 

Imorgon har jag terapisamtal efter lunch. Innan lunch ska jag, om jag orkar, gymma lite. Vi får se hur det blir med det. Nu ska jag läsa, och sedan sova. 

Godnatt! 
/ T . 


nya glasögon + ny hårfärg ! 



linnet, billigt och fint, från H&M: 

Återigen, sådär bubblande arg. 
Ja, låt oss lova Tidda saker ena dagen, 
sedan ta tillbaka det andra dagen. 
Och varför nöja oss med det? 
Låt oss dumförklara henne när vi ändå är i farten. 

Åhhh, jag hatar, verkligen avskyr, att bli dumförklarad. 
Avskyr, avskyr, avskyr. 
GAAAAAH ! 

Förmiddagen avklarad nu. Det började med att E (läraren) kom och väckte mig, eftersom jag inte hade kommit upp till tio som överenskommet. Jag skyndade mig upp och fem minuter senare stod jag färdig utanför skolan, redo för en minipromenad till banken. Hämtade ut mitt bankomatkort, som legat där och väntat på mig i ... ett bra tag.
Hälsovecka nu också. Det innebär i princip massvis av promenader, massage och liknande, föreläsningar samt "nyttigare mer varierad kost". Broccolipaj till lunch, och nu ska jag snart tillbaka till skolan där jag ska ägna eftermiddagen med att åka till banken igen, ta ut pengar och köpa cigg.

Skriver mer senare, ha det bra!
/ Tidda .

00:52 
Jag borde sova. 
Men jag kan inte. 
Det är mycket man borde göra hit och dit, 
men som inte är genomförbart, har ni tänkt på det? 
Folk säger att "Du borde göra så, du borde göra si". 
Men om det inte går? Och vad är det som får människor att ta för givet att få säga så? 
De har väl ingen rätt att tala om för en hur personen i fråga borde göra, eller? 

00:56
Multivitamin-juice kan vara väldigt gott. 
Jag borde kanske inte dricka så mycket av det nu, 
orkar inte springa till toaletten för tillfället. 
(Och jag får säga borde till mig själv, faktiskt.)

00:59
Rökpaus.
Jag ska leta rätt på min mp3 så kan jag lyssna på musik samtidigt.

Ja, ja, ja, ja, JAAA! 
Tidda är tillfälligt glad, för 
HON SKA FÅ GLASÖGON! 

Detta är dagen jag väntat på sedan jag först ville ha glasögon, 
när jag var runt sex-sju år ung. 
Då överdrev jag min dåliga syn för att jag skulle få glasögon, 
och det ... gick inte så bra. Det slutade med att de inte trodde jag hade något synfel alls, över huvud taget. 
Men nu nu nu nu nu nu nu nu nu nu ska jag faktiskt få alldeles egna fina röda converse-glasögon! 

Jag var i varje fall närsynt, speciellt i vänster öga, och så var det någon slags brytningsfel med i bilden. Vet dock inte vilken styrka jag ska ha på glasögonen nu, jag var helt enkelt för upprymd då jag fick veta att jag skulle få glasögon att jag helt glömde bort att fråga om sådanna detaljer. Nåväl, glasögon - HERE I COME. Eller ja. Glasögonen kommer, jag väntar. Senast fredag nästa vecka skulle de vara färdiga att hämtas. IIIIIIIIIIIH. 

Nu ska jag snart åka in till Gävle med min Kontaktperson. Jag ska nämligen på två undersökningar idag. Först ska vi kolla upp min syn, och sedan min rygg. Jag hoppashoppashoppas jag får glasögon! (RAWR, det är så snyggt!)

Det jobbiga är dock att Gävle ligger i Världen, och jag har fortfarande paus från Världen.
Men jag behöver verkligen gå på dessa undersökningar,
så jag hoppas på att mitt lilla besök i världen går fort och är smärtfritt ...

Fick brev från Z nyss också. Ovan nämnda KP kom skuttandes och sa "Tidda, du har fått ett pussbrev!".

Nu har jag precis haft socmöte. Just detta möte skulle från början ha ägt rum i slutet av januari, men det har blivit inställt och framflyttat tills nu. Jag vet egentligen inte vad syftet med mötet var, men jag tror det gick bra. Jag vet inte, jag blir så förvirrad i samtalsrum, klarar inte riktigt av dem. Satt mest och försökte förstå vad de sa. Och drack kaffe gjorde jag, mycket. 
Med på mötet var även min handläggare to be, hon verkade ... jag vet inte. Hon blir den nionde eller tionde sockontakten på ett - ett och ett halvt år för mig. 

Annars då? Jag känner mig väldigt orolig. Och förvirrad. Lite jag-vet-inte-aktig. 

Jag klarar inte av mer, så jag stänger av världen, jag isolerar mig. JAG KLARAR INTE AV MER. Så många gånger jag sagt så, men fortfarande är det lika sant varje gång. Varje fall känns oändligt, varje bakslag tar så hårt på mig, jag orkar inte. 

Jag hatar inte er som inte hör av er, inte visar mig något intresse, inte verkar bry er ett skit om lilla mig. 
Och jag menar inte att jag är bättre, jag menar inte att jag förväntar mig att ni ska bry er, inte alls. Men ni vet hur svårt jag har det, ni vet att jag har svårt att hålla kontakten, så jag tycker ändå att ni borde visa någon sorts respons på mina få levnadstecken. Nej, jag hatar inte er, men jag hatar världen (och det finns inget varken jag eller ni kan göra åt saken, men ni är en del av världen nu). 

Om ni bara visste hur mycket hat och ilska jag burit på sedan barnsben, skulle ni förstå bättre då? Jag vet inte. Åh så jag önskar att det fanns ett enkelt sätt att få er att förstå hur det är att känna som jag känner. Kanske kanske kanske skulle det hjälpa er att förstå. 

Vet ni hur ont det gör när en av ens bästa vänner bara ringer en när hon har tråkigt i väntan på bussen? Eller när nära vänner lovar en att ringa, träffas eller ens smsa, men sedan överhuvudtaget inte ägnar det en tanke? Vet ni hur ont det gör att vara sådär fullständigt osynlig, fullständigt bortglömd? (Jag får PTSD av det, jag blir liten igen och allting är precis som det var när jag var yngre. Ett tomt skal som alla bara ser igenom.) 

Vad kan jag säga för att få er att förstå? Jag kommer inte på någonting alls. Ingenting alls, ingenting. 

Ångest, panik och ilska. Allt trängs inom mig, precis under huden. Jag vill skära mig nu, men jag är rädd för vad som skulle hända om det inte hjälper. Vad gör jag då, vad vad vad? 

Ännu en gång de tre välbekanta orden, de ligger på tungan och de vill ut. Jag vill skrika så högt jag bara kan, men det kommer inget ord. JAG ORKAR INTE! Jag ser hur världen går sönder mer och mer, och jag vill inte vara med om dess trasighet, jag vill inte vara trasig i en trasig värld. Det är så mycket jag inte vill, sådant jag inte vill göra, sådant jag inte vill känna, sådant jag inte vill vara med om. Och speciellt sådant jag inte vill minnas. 

Riv ut minnena från min hjärna, så ska ni se att jag blir bättre, att jag gör de där jävla framstegen som aldrig kommer. 

Har stängt av mina mobiltelefoner nu. Ni, kära så-kallade-vänner, är ju ändå inte intresserade över mig och mitt liv längre. (Ni skulle fan inte ens märka att jag dött förrän flera veckor, kanske månader efter att jag dog, om jag gjorde det. Ni skulle vara omedvetna, så jävla omedvetna. Ni kan inte bara lämna ansvaret på mig, jag tål inte ansvar, kan inte hantera det. Och det värsta av allt, det är när ni säger att ni älskar mig, fastän jag märker att det bara är ord. VART FÖRSVANN DET ÄKTA, vart tog the beautiful truth vägen? Allt som är kvar är genomskinliga, äckliga fucking lögner.) 

Hör inte av er nu, för det gör ni i så fall bara av egoistiska inte-helt-äkta jävla skitskäl. 

02:20 . 
Och jag kan fortfarande inte sova. Nätterna är som stora orosmoln, vare sig jag är vaken eller sover. Orolig sömnlöshet eller orolig sömn, antingen eller. Rädslan märks så väl i nattmörker, ångesten blir mer total i ljusets frånvaro. Jag orkar inte vara vaken, men jag vågar inte riktigt sova heller. 

jag vill kunna sova utan att vara rädd. 


(© Tidda Nordström)