FANFANFAN.
jag vet inte längre vad jag kan göra. 
det FINNS INGENTING jag kan göra.
jag är fast i ett ingemansland, 
fast i att vara levande fucking död,
fast i ångesten, fast i mig själv.
jag kan inte leva så här,
jag kan inte leva alls,
jag vet inte hur man lever. 
VARJE GÅNG jag blir ens lite glad, 
över vadsomhelst eller ingenting
så vänder allt till fullständig skit. 
det är som om jag inte ens liiite
förtjänar att få må bra. 
jag är för dålig för livet, 
för dålig för världen, 
för dålig för samhället
(för sjuk för fet för ful
för äcklig, för smutsig)
mina jeans är blodiga, 
min arm har kletat av sig.
min hjärna är en enda stor kaosmassa
och jag står inte inte inte ut med den.
de säger att jag måste skriva när det känns svårt,
min terapeut och alla de andra vuxna jävla människorna, 
men jag skriver nu och det hjälper inte alls alls alls. 
om jag stod på ett hus, en bro, någonting
högt högt uppe nu skulle jag hoppa
utan att tveka. 
om jag hade en pistol nu 
skulle jag inte tveka att använda den,
skjuta skallen av mig, 
lämna hjärnsubstans 
insprängda i väggarna. 
om jag hade tillräckligt med tabletter
för att kunna sova iväg mig från allting
så skulle jag utan att tveka svälja dem 
med mina tårar, mitt gamla kalla kaffe
med vadsomhelst över huvud taget. 
men inte ens att begå självmord är lätt.
jag har inga piller, jag har högst två meter
ned till marken, jag äger ingen pistol. 
jag har ingenting. eller jo, en plastpåse. 
den kan få lägga sig tryggt över mitt huvud,
och fastän det sägs att det är svårt att kvävas till döds
så ska jag räkna ångestmonster i mitt huvud 
och hoppas på det bästa.
det är allt jag kan göra.