Allting kommer på samma gång, alltid. En olycka kommer sällan ensam. Fast, det här rör sig inte om några olyckor. Tyvärr, vill jag tillägga. Det hade varit enklare.
Men nej.
- A ska sluta, och det är inte bra, INTE BRA. Helt plötsligt ska alla sluta. Nej inte alla. Men många. Och det är alltid de som man verkligen vill ha kvar som ska sluta. Jag vet bara att A ska sluta för att hon fått ett annat jobb. Mer än så vet jag inte nu, men imorgon kommer hon hit, och då ska hon tydligen prata med oss tjejer om det hela. Vet inte om jag kommer klara av att vara med då.
- Dännisen. Hon är inte här nu, och jag saknar henne lite fucking för mycket. DUBBELMÖH!
- En av tjejerna här ljög om en sak, jag vill inte skriva vad, men det var ingen liten sak. Det viktiga är inte vad hon ljög om, utan att hon fucking ljög mig (och de andra) rakt upp i ansiktet. Det uppskattas verkligen inte. Dessutom kommer jag nu ha svårt att lita på henne, hur mycket jag en hoppas att det ska ordna sig för henne. 
- På grund av det i närmast ovanstående punkt så är jag väldigt sur på mig själv, av en enkel anledning. Jag är så otroligt lättlurad, ibland, eftersom jag har gåvan/förbannelsen (läs: förbannelsen vid sådana här tillfällen) att alltid vilja tro det bästa om folk.
- Ångesten vägrar släppa mig, och jag vägrar låta den ta över mig ännu en gång. Men tillslut vinner alltid ångesten.